Klockan 14:15 den 20 september förlorade världen en man vars högsta tillfredsställelse var att göra andra lyckliga. Inte bara vi, hans familj, utan ekorren, grannens hund eller den okände uttråkade lille pojken i mataffären. Det var min pappa. Att få växa upp med honom var att vinna högsta vinsten i livets lotteri. Alltid har jag känt att jag duger, alltid förstådd. Vardagen var en ständig flod av kärleksfulla handlingar; miner, blinkningar, leenden, ord, en banan dolt skivad under skalet genom dörrspringan till mitt rum när jag var ledsen.  

Pappa föddes i Lauker utanför Arvidsjaur. Materiellt fattigt, men en rik uppväxt som skapade en osedvanligt resursstark individ. Inget problem var för pappa olösligt. Gångerna är oräkneliga när jag i panik upptäckt att något var trasigt eller saknades. Pappa försvann tyst, för att inom kort dyka upp med allt fixat. Eller vem får blinkande julklappar, hemmagjorda elbilar, hjälp med att skapa en spegelvänd Tutanchamon i full storlek på 35 minuter? Vem får med sig att allt gör att ordna, bara man tänker till?  

Pappas hjärnas kreativa problemlösningsförmåga var eftertraktad. Snabbt avancemang inom dåvarande Asea, med spännande äventyr som utlandstjänstgöring i Malaysia för oss alla. Återkommande lysande karriärmöjligheter erbjöds, men han valde oss. Familjen; mamma, jag och Jonas kom först. Prioriterade, älskade, värderade.  

När jag satt vid pappas sida under hans sista timmar, tittade pappa upp och jag såg att han såg mig. Då insåg jag hur hans blick fick mig att se på mig själv. Ingen annan har någonsin fått mig att känna mig så perfekt, så smart, så viktig. Hur tackar man för något sådant?  

Det går inte. Förutom att ge min egen dotter Elle det pappa gett mig: kärlek, omtanke, bus, uppmärksamhet och engagemang. Inget hade han önskat sig mer. Pappa var som Baloo; jag ska lära dig allt jag kan. Som fyraåring körde jag traktor, vid fem red jag och täljde grillpinnar. Förtroendefullt fick vi försöka på vårt sätt, med tips, värdefulla än i dag. Kvinnor kan, var en självklarhet. Jag, hans dotter, kan.  

Cancer tog denne underbare man ifrån oss, alldeles för tidigt. Den invaderade kroppen, men själ och hjärta kom den aldrig åt. Emotionell cancer; att klaga och kritisera, fanns inte i pappa. Någonsin.  

Jag högaktar min pappa. Beundrar honom. Pappa var genuin. Makt, status och pengar om bara för att skapa en kosmetisk yta, varken imponerade på eller behövde pappa. Så är det nog, med ett sådant rikt inre.  

Jag har inte ett endaste negativt minne. Bara kärlek, närvaro, glädje, acceptans, stöd, inspiration. Saknaden är ett stort svart hål.  

Ändå finns han här. För evigt. Pappa har genom hela mitt liv, alltid varit med mig, var jag än varit, vad jag än gjort. Jag har hört hans röst, råd, känt hans stöd. Jag har försökt tänka som han skulle ha tänkt. Pappa är en del av mig, och kommer leva med mig ända tills jag dör.  

Han var den mest fantastiske pappa som funnits. Något finare än vad han gett mig, det kan ingen människa ge en annan.