När vi lämnade Sverige gjorde vi det för knappt ett halvår. Trodde vi.

Senare har det visat sig att adoptionsprocessen i Kenya oftast tar längre tid än så. Byråkratiska kvarnar mal långsamt. Ibland är det lätt att inbilla sig att allt detta hade gått så mycket fortare i Sverige. Men jag är inte så säker på det.

Vi ser mycket fram emot att komma hem, men har det gott här. Och trots allt krångel och alla kostnader som den här långa resan innebär som kommer det alltid att vara värt det. Såklart.

Vi får det efterlängtade barn som vi saknade. I sex månader har vi varit tillsammans nu, och det går inte att tänka sig att det funnits en tid utan Ambros. Just som med vårt första barn. Det var som om vi alltid hade haft varandra.

Samma känsla nu, men med skillnaden att nu är vi inte juridiska föräldrar till vårt nyfådda barn.

Ibland kan det komma tankar om vad som skulle hända om det blev oroligheter i Kenya eller om någon av oss föräldrar råkade ut för något. Eller om något i domstolsförfarandet gör att vi inte blir godkända. Då blir det tydligt att vår pojke faktiskt inte är vår ännu, och i och med det kommer önskan att processen skulle få gå fort.

Vissa saker går dock fort både i Kenya och hemma. Här, när vi hade missat att betala en elräkning i tid kopplades elen ur omgående. Från Sverige kom ett högt återbetalningskrav från Försäkringskassan som skulle betalas i princip omgående trots att felutbetalningen hade pågått en längre tid och berodde på en felregistrering hos dem. Ibland går det undan.

Det gick inte fort att få en andra domstolstid. Men till slut fick vi datumet den 22 maj och började drömma om svensk midsommar. Ju närmare vi kom desto större hinder dök upp: dokument från Sverige saknades, den kenyanske utredaren verkade inte få sin rapport färdig i tid och allt fler inbokade domstolstider ställdes in i familjerätten.

Och just detta hände även oss. Vårt ärende ströks helts sonika eftersom det var ett av det yngsta fallen.

Den nya tid vi erbjöds i stället ligger två månader fram. Trots advokatens intensiva arbete verkar inte domarna gå att beveka och i skrivande stund försöker vi samla kraft och idéer till hur vi ska klara det här.

Det är svårt att gå över tiden när väntan redan har varit så lång.

Cecilia Ekhem

Adoptivmamma