Krönika: Baka "ojm"
Den hade svans, två öron, tassar och något som med en stor portion livlig fantasi faktiskt liknade morrhår.
Relaterat
Med andra ord en rätt tjusig katt i blå lera. En skaplig liten skulptur av en glad amatör som borde locka fram stora ögon och ett smittande skratt.
Trodde jag, ja.
Domen blev tämligen hård. För att inte säga brutal.
– Inte kisse. Ojm. Baka ojm.
Och på ögonblick förvandlades mästerverket av två småknubbiga händer som arbetade lika bestämt som frenetiskt till …
… tja, till någon slags klump.
– Baka ojm.
Möjligen var det fel på färgen också.
Vad vet jag?
Vid köksbordet stod dessutom en burk med gul lera, en med vit och en med röd.
En chans på tre med andra ord, eller varför inte följa det lilla pekfingret som hade den vita leran i siktet.
Ja, hur svårt kan det va´? Varför ens försöka slingra sig?
En vit orm får det bli. Kanske till och med en vit orm med sicksack mönster på ryggen och liten tunga som sticker ut.
Bara att börja knåda, men ett snabbt ögonkast på den auktoritära arbetsledaren vid köksbordskanten avslöjade vad som komma skulle.
Och mycket riktigt.
– Inte ojm. Baka boll.
Möjligen var det fel på färgen igen.
Vad vet jag?
En boll fick de bli. En vanlig hederlig rund boll utan mönster och krusiduller.
Och en till.
Och en till.
Och en till.
Sedan kom de stora ögonen och hjärtliga skrattet som bara en tvåårig dam kan leverera samtidigt som leran far kors och tvärs genom luften för att landa både här och där.
Visst roar pyssel och knåp.
Stora som små. Arbetstagare som arbetsledare.
Men det var synd på dammsugaren – för den brann.
