Ambros säger "mamma" – men förstår han vad en familj är?
Relaterat
Artikelbilder
Ambros och storasyster Ellentin busar med hjälp av tomteluvorna. Via leken utforskar Ambros nya relationer till sin blivande familj.
Ambros gräver i sanden tillsammans med pappa Mattias. Den blivande lille svensken sade "pappa" till honom redan första veckan, men att riktigt förstå vad det innebär att leva i en familj tar tid.
Den blivande lilla svensken Ambros roar sig med att åka rutschkana.
Artikelserie
- Artikelserie: Ambros adoption
- Ambros är hemma 2009-07-14
- Nu är Ambros äntligen vår 2009-06-17
- Adoptionsfamiljen har gått över tiden 2009-06-01
- Domstolen avgör tvåårige Ambros framtid 2009-04-20
- Ambros ville hellre ha semlor än mat 2009-03-09
Dagen efter det första mötet kom vi tillbaka till barnhemmet. Många av barnen mötte oss med att ropa "mummy, daddy" och krama om våra ben.
Ambros däremot var avvaktande men med ett busigt leende på läpparna. Ganska fort lossnade det och han visade sig trygg med oss.
Det gick en vecka med besök på barnhemmet, utflykter utanför grindarna och mer eller mindre sorgliga avsked innan Ambros skrevs ut från barnhemmet. Till ett liv med familj.
Både i Sverige och Kenya har människor kallat det en god gärning att adoptera.
Men det här är en självisk fråga för oss. Vi adopterar för att vi vill ha ett barn, och det skulle vara fel mot barnet att adoptera i välgörenhetssyfte. Ett barn ska vara önskat för sin egen skull.
Men en kvinna i en butik vände på det hela åt mig.
– It´s a blessing what you are doing. Asante! Thank you for filling my heart with this!
Jag sa att nej, det är ju vi som blir välsignade. Vi som får det barn vi har längtat efter.
– Jovisst, sa hon, det är det som är så fantastiskt. Ni blir välsignade och samtidigt ändrar ni riktningen på ett barns liv.
Nu har vi blivit föräldrar både genom graviditet och genom adoption. Kärleken är densamma, på så sätt är det lika.
Men det är en större utmaning att bli förälder till en tvååring, att vara tvungen att sätta gränser och tala om att så får man inte göra. Vredesutbrotten är inte många, men de kommer lika plötsligt och oförklarligt som hos andra tvååringar. Det är svårare att bemöta dem när man från början inte känner varandra alls.
På barnhemmet talades engelska, och hemma blandar vi engelskan med alltmer svenska ju mer Ambros förstår.
Han kallade oss mamma, pappa och Ellentin från första veckan vi var tillsammans – men det tar tid att verkligen förstå vad en familj är. Att de inte kommer överge mig.
Också det är en utmaning, att bygga trygghet och tillsammans utforska världen utanför barnhemmet. Och vi ser nu att det går. Vi växer varandra allt närmare och Ambros vågar nu utforska nya relationer när han ser att vi finns kvar.
Det ska vi alltid göra.
Cecilia Ekhem
Adoptivmamma
