Han sitter i sin favoritfåtölj i lägenheten i Jättendal och "mår bra", som han själv uttrycker det. Runt om i lägenheten finns klenoder och minnen från ett rikt liv på havet. I ett vitrinskåp står en gammal whiskyflaska med glaciärvatten från Svalbard – fortfarande lika klart som den dagen det smältes och tappades upp. Tavlor på väggarna ramas in av sibirisk lärk – funnen som drivved på öar utanför Grönland.

Redan som tonåring gick en ung Anders Hammare till sjöss, som flottare av virke från Kalix i norr till Hallstavik i söder.

– Jag var egentligen för ung för att få arbeta. Men jag hade med mig en arbetsbok, ett intyg från en läkare att jag skulle klara av vad arbetet krävde av mig.

Han tog sedan värvning i flottan och blev uttagen till ubåtstjänst som hydrofonoperatör.

– Vi fick lära oss att känna igen ljudet av andra båtar under vattnet. Jag har spenderat många timmar med att avlyssna sovjetiska ubåtar i våra farvatten.

Under 60- och 70-talet steg Anders Hammare i graderna. Han tog examen vid Sjökrigsskolan och sommaren 1969 stod han som befälhavare över sin egen ubåt.

Under den tiden gjorde Anders Hammare många turer upp till Mellanfjärden. Ubåten lade till utanför fiskehamnen och hölls öppen för besök av skolklasser från trakten. Den sista vändan gjordes 1972 – något som Anders Hammare är särskilt glad över.

– Då kom pappa förbi och hälsade på mig. Han dog senare det året, men han fick se att jag hade åstadkommit något med mitt liv.

Efter tiden som ubåtskapten genomgick Anders Hammare militärhögskolans högre stabskurs, för ett fortsatt arbete på ledningsnivå. Han blev befordrad till kommendörkapten och i slutet av 70-talet var han chef för hela den svenska ubåtsdetaljen.

Men längtan efter att åter färdas ovan ytan blev för stor. Den 24 juni 1980 satte isbrytaren Ymer kurs mot Norra ishavet för en forskningsexpedition i vattnen mellan Spetsbergen och Frans Josefs Land. Med på skeppet fanns forskare från hela världen, 30 befäl och 24 värnpliktiga ur flottan, och kapten Anders Hammare.

– Det var en otrolig upplevelse. Att ha tillbringat den tiden med alla dessa forskare och vara med i förfronten av utforskningen av de nordligaste punkterna på vår planet. Det är något jag alltid kommer bära med mig.

Under återstoden av sin karriär arbetade Anders Hammare med isbrytare. I början av 90-talet sade kroppen ifrån – han gick i pension och återvände till barndomens Jättendal. Dagarna tillbringas med jakt, fiske och forskning i Mellanfjärdens historia. Men livet till havs finns alltid färskt i minnet.

– Det är sådant man aldrig glömmer. Jag har varit med om både fantastiska och obehagliga saker – träffat intressanta människor, räddat sjömän i nöd men också sett hela fartyg försvinna ner i djupet, med besättning och allt. Men så är det. Havet tar och havet ger, och jag har aldrig låtit det avskräcka mig.