Han tyckte att kvalitén på musiken var otroligt hög, och bäst av allt gillade han Don't Blame The Dog.

All Electric - Free your mind

– Shit, vad proffsigt det låter. Det här låter verkligen inte som ett demoband. Sångaren var helt grym, verkligen. Jag älskar när man kan göra korta låtar, jag trodde bara att det var inom punken man gjorde så. De har verkligen grym energi och ett jäkla ös.

Fools Vision - Flow

– Det här låter som riktig P3-pop. Han har väldigt fin klang i rösten, sen låter skör och sårbar. Jag sjunger inte själv på engelska, så jag kanske inte är rätt person att säga det, men det var lite väl svenskt uttal på engelskan. Det skulle ha varit intressant att höra honom sjunga på svenska.

HarleQeen - Reach for the top

– Det här var riktigt fett, alltså. Riktigt åttiotal. Första sekunderna ville man bara ta på sig röda Baywatch-shorts och göra en slowmotion-scen. Men när sången kom in blev man ändå förvånad, han låter väldigt ung. Lite androgyn, till och med. Han har en väldigt egen röst, och det tycker jag är roligt.

Kill! Kill! Pussycat - Robot girl

– Låten var definitivt bättre än texten. Det här var också väldigt fett. Grym energi, jag gillar sån här rock. Men hela låten hade varit större om den hade haft en annan text. Men verserna var riktigt grymma, de glllade jag bäst.

Quarter Voice - Used to

– Det här låter väldigt internationellt. Jag gillar refrängen mest av allt, där känner man lidelsen och personligheten i hans röst. Jag gillar när man hör en identitet och en person bakom musiken. Det låter som grymt proffsig mainstream-rock.

Don't Blame The Dog - Black girl

– Oj, wow! Det där var jävligt bra, alltså. Det här vill jag lyssna mer på. Jag älskar när man vågar ha det avskalat. Den minimalistiska känslan är underbar. Det här kommer man att få höra mer av, det var väldigt radiovänligt också.