Jag kan inte vara helt opartisk när det gäller Håkan Hellström. Det bör sägas på en gång så det blir avklarat. Han har bäddat in sina sambatakter i mitt gamla flickrum och spikat fast mina tonår i sina refränger.

Jag hade inga illusioner om att det skulle vara samma upplevelse att se Håkan Hellström nu som när jag var som mest fanatisk. Men väl där så golvas jag av musikupplevelsen. När man inte längre är ensammast i hela världen och fluffar upp det svarta håret med en halv burk hårsprej så träder det fram finesser i musiken som till och med får de briljanta texterna att blekna.

Håkan Hellström är sprakande intensiv från första stund och traskar runt på scenen som om den vore hans vardagsrum. Han spelar upp ett helt galleri av känslor inför publikens ögon: från djupaste desperation till fuldans som för tankarna till sockerhöga dagisbarn.

Torget är görfullt som man skulle säga i Göteborg. Det är i princip dans dans dans från början till slut. I bland sprider sig allsången och festyran ända ut till de allra mest avmätta hörnen av uteserveringarna. Håkan Hellström når ut till precis alla och hans band är hisnande kompetent. De svävar steglöst från sorgliga visor till tokröj utan att någonsin snubbla på takten eller lämna något åt.

Vid det här laget har Håkan Hellström blivit en popinstitution och jag kan inte annat än att stämma in i jublet och allsången när han spelar Känn ingen sorg för mig Göteborg som extranummer. Betyget blir tveklöst fem pandor av fem.