Bakom sig har Orup ett ungt hippt kompband och när gitarrerna kommer igång under första låten kan man känna att de är ytterst rutinerade musiker. Varje låt tuggar suggestivt fram i något slags skönt mellantempo och publiken är med på noterna från början till slut. Huddingegrabben glider bekvämt fram och tillbaka långt ut på scenkanten och lägger mycket av tiden på att komma nära publiken.

Texterna i Orups musik spelar en väldigt stor roll, inte minst bland publiken som sjunger med i varenda låt, men också för att han gör något så enkelt till något så bra. Att få känna igen sig i en låt kan betyda så otroligt mycket. Där har Orup hittat nyckeln till framgång.

Han radar upp hitlåt efter hitlåt väldigt glassigt och världsvant men på något sätt blir det lite trevande och jag önskar att allt kunde öka i tempo en aning. För trots att bandet låter varje ackord ligga kvar till en dynamiskt växande känsla så når musiken aldrig klimax. Visst är det kul med så många kända låtar på samma kväll men när mellansnacket inte blir mer än: Nu höjer vi växeln! och: kom igen Sundsvall! då tenderar slutresultatet i att bli mer utav en greatest hits spelning. Jag hade förväntat mig mer av Orup med tanke på hans krogshowsmeriter.