Timbuktu är inte så lång, men han är stor. Kanske Sveriges störste entertainer just nu. Där han far fram på den stora scenen strax efter midnatt är han överallt, samtidigt som han är grymt fokuserad. Han har full koll på sig själv, sitt sjukt drivande ordflöde, det eminenta kompbandet Damn! och den fulltaliga publiken. Vid ett par tillfällen stoppar han upp det hela när han sett gruff i publikhavet. Han ber dem sluta och säger att bråk och musik inte hör ihop, det är fred och musik som gäller.

Jason Timbuktu Diakité har med sitt nya album Sagolandet fått en nytändning, mycket tack vare producenten Patric Collén på Sidelake-studion i Sundsvall. Han fick också flera uppskattande ord från Timbuktu på scenen, som bland annat kallade honom för Sundsvalls gudfader och en äkta hiphophjälte.

Och visst är det Timbuks bästa album hittills. De två tidigare albumen har inte alls engagerat mig så mycket som Sagolandet. På den finns självkritiska, personliga texter, varvat med sanslöst svängiga låtar. Och att skåningen uppskattat samarbetet med Collén utsträckte sig längre än att prisa honom från scen. Han inledde konserten med tre av Collén-låtarna, och söte Jesus vilket drag det blev.

De utmärkta låtarna på skivan fick en ny och fetare dimension när Damn! backade upp dom. Starten med Livets samba som följdes upp med singeln Dödsdansen och därpå Ingen tid gav en injektion som fick igång publiken direkt. Och Timbuktu fortsatte att spela nya låtar, som Malmö och den allsångsframkallande Resten av ditt liv. Kaxigt att våga lita på att en rusig festivalpublik skulle gå igång på nya grejer, men han visste vilket bra material han satt på, och fick rätt; alla dansade med.

Att Timbuktu därigenom valde bort en del självklara hits gjorde ingenting. Och vi fick även de största: Alla vill till himmelen, och som sista extranummer Det löser sig. Strax innan slutet spelades även den fjärde Collén-signerade Ord och klena visor. Och publiken hoppade och jublade. Och bredvid mig stod Sundsvalls gudfader och bara myste.