Det är svårt att bli peppad när man som band möter ett femtiotal människor på en så stor scen som Himlabadsscenen. Visserligen är det otacksamt att spela klockan sju på kvällen, men någon måste ju ha även den speltiden. Bandet är minst sagt välpolerat, musikaliskt tajta och både stämmor och leadsången låter kanonbra. Men deras största tillgång har också en stor nackdel: allt är så slickt och tajmat genomfört att det samtidigt blir jämntjockt. Energin stiger tyvärr inte märkbart under spelningen, utan tuffar på i samma tempo.

Mellansnacket är irriterande dåligt, speciellt för att vara ett så pass sammansatt band i övrigt. Sångaren Kristofer Östergren flåsar i micken mellan låtarna, pratar i halva meningar och blir alldeles för ofta avbrutet då bandet drar igång nästa låt. Men detta beror säkert också på att publiken är så pass gles som den faktiskt är. Det är svårt att bjuda till när man inte får något som helst gensvar.

Men det slår mig samtidigt vilken låtskatt dessa herrar faktiskt besitter. Electric, Baby, Palace station, Boys in the girls room, Destiny calling och melodifestivalkända The Hunter är alla klockrena exempel på hur man skriver modern popmusik som fastnar i skallen. Och en ny låt, A new set of wings, imponerar stort: en mer gitarrbaserad, boogiesvängig låt som sticker ut i det övrigt statiska låtmaterialet. I den låten bjuder bandet också på en liten trumshow, vilket också är det enda överraskande momentet under hela spelningen.