Veronica nästan skuttar in på scenen med ett stort leende. Det fullpackade torget hälsar henne med jubel och något händer med hennes ansikte så fort hon greppar mikrofonen. Hon går från glädjeyra till att bli superfokuserad på ett sätt som man nästan bara ser hos idrottare.

Sedan levererar hon gång på gång. Efter tre album har hon många hits att plocka fram och ingen av låtarna känns som en transportsträcka. Bandet hon har med sig är extremt kompetent och lämnar tillräckligt mycket luft i arrangemanget för att Veronica Maggios bitterljuva stämma ska nå ut över publikhavet.

Det svänger fantastiskt bra även när tempot är lågt och Veronica Maggio är alldeles självklar i sin roll som frontfigur. Hennes poser känns spontana snarare än inövade och hennes lite mystiska och svala förföriskhet tyder på stor integritet.

Den som hade hoppats på uppgörelser à la Jerry Springer när både Veronica Maggio och expojkvännen Oskar Linnros vistades på samma festival (om än olika dagar) fick gå hem besviken. Veronica Maggio gjorde i stället en snygg liten passning till Oskar Linnros och Daniel Adams Ray som spelade på Fisktorget genom att göra en riktigt snygg cover på Snooklåten Inga problem.

Och den som väntade på megahitten Jag kommer fick snällt sitta kvar till sista extranumret. Det blev dans och allsång för såväl de hängivna fansen framför scenen som de mer avvaktande radiolyssnarna i öltälten. En sprakande klimax levererad av en sångerska med stjärnstatus.