Indiepopmaskinen från Sunsvall slår till igen, på hemmaplan. Det börjar bra med nya låten Oh God I think I'm in love men intresset dalar något under den slöa men vackra Confidence. "Ni får ju applådera" uppmanar den gänglige glasögonprydde sångaren. Det är som att den norrländska publiken svarar med ett lugnt men ärligt "schuh". De får sedan upp pulsen i den livliga Run.

Bäst ikväll är den upphottade Håkan Hellström-doftande Sorry she is. Mickes röst håller nästan hela spelningen innan man anar hans förkylning.

The Confusions är verkligen en stor fisk i en liten skål. Varför man måste nynna på refrängen till The Pilot för utsocknes är för mig en gåta. Nyss nämda internationella hit får publiken i gungning och handklappet mynnar ut i nästan total allsång. Armhåren trotsar sommarvärmen och reser sig under den poetiska Nothing but a shadow som får avsluta den nästan totalt fantastiska konserten.

Micke Andersson-Knuts röst kan aldrig bli för hes och vemodig.