Trettio minuter, rakt av. Loreens framträdande är föredömligt anpassat efter hennes låtmaterial.

Under hela spelningen vankar hon av och an längs scenkanten, söker med blicken, pekar, sträcker ut en hand. Jakten på publikkontakt är intensiv, men aldrig oäkta. Eurovisionsvinnaren bottnar i sitt uttryck. Loreens röst är underbar och hennes framtoning varm, hjärtlig och småflummig.

Den förra melodifestivalshiten My heart is refusing me börjar med allsång. Därefter, när alla har yeah-yeah-yeah:at färdigt, följer en jobbig tystnad på några sekunder i väntan på att en backtrack ska gå igång. Såna detaljer förstör mer än vad man kan tro. Vips så är liksom flytet borta. Det är klent för en show som är så kort och med en så stor och bred artist som Loreen faktiskt har blivit.

Lite utfyllnad senare, "den här låten har ni aldrig hört, men vi spelar den ändå", kommer så Euphoria. Den är lite utbyggd, uppumpad, men lika välkommen ändå.

Det ska bli kul att se vad det blir av Loreen när hon har fler låtar att ta av. Hennes röst kan bära hur långt som helst.