Se Agnes dö på Dramaten
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
Bergmanfestivalen
Mycket, men långt i från allt handlar om Bergman. Från Frankrike kommer uppsättningen av Maguerite Duras "La doleur" i regi av Patrice Chereau. Pjäsen bygger på Duras egna dagboksanteckningar från andra världskriget då hennes man deporterats till koncentrationsläger. När alla runt omkring henne gläds åt freden vet hon fortfarande inte vad som hänt maken.
"Eraritjaritjaka" heter festivalens kanske mest experimentella föreställning. Titeln är hämtad från aboriginernas språk och betyder ungefär "Full av längtan efter något förlorat". Regissören Heiner Goebbels låter skådespelare framföra texter av Nobelpristagaren Elias Canetti i en föreställning som också rymmer stråkmusik och film.
"Through a glass darkly" ("Såsom i en spegel") ges som läsning av brittiska skådespelare i regi av Michael Attenborough. Bland andra Cate Blanchett har producerat.
Tyske Andreas Kriegenburg, känd för sin utpräglat fysiska teater, har regisserat en scenversion av Bergmans enda tyska film, "Aus dem Leben der Marionetten" ("Ur marionetternas liv").
Programmet finns på www.dramaten.se.
Fram till och med den 6 juni är Dramaten centrum för en internationell festival som är tänkt att bli det svenska teaterlivets återkommande brygga ut från ankdammen. Holländska "Kreten en gefluister" inviger.
Den holländska regissören Ivo van Hove ger publiken en närmast fysisk upplevelse av konstnären Agnes död. Föreställningen är hans omvittnat starka scenversion av Ingmar Bergmans kanske märkligaste film, "Viskningar och rop". Tre kvinnor, två systrar och deras tjänarinna, följer den tredje systerns död.
– Det som slog mig när jag läste Bergmans manuskript var att Agnes är konstnär. Hon lever ensam. Hennes systrar är gifta och djupt olyckliga medan Agnes har funnit en inre frid, och det är vad som gör henne så magnetisk, och det är vad jag betonar i föreställningen, berättar Ivo van Hove på telefon.
Han talar om berättelsen som ett djupt existentiellt drama. Publiken ges samma upplevelse av den döende kvinnan som hennes systrar får och som ställer deras livsval på sin spets.
– Jag var tvungen att presentera någon som dör på scenen på ett sätt så att publiken verkligen känner det. Det en fysisk sak, att se en ande dö ut ur kroppen. Jag ville att människor verkligen skulle känna det. Visuellt är min produktion något helt annat än Bergmans film.
Den nya festivalen är en utmärkt idé eftersom den ger utrymme för så många olika aspekter på Bergmans arbete, menar Ivo van Hove. Före "Viskningar och rop" satte han upp "Scener ur ett äktenskap" på teaterscenen. Under sitt Stockholmsbesök deltar han i Bergmanstiftelsens seminarium om vad som utgör det viktigaste arvet efter Ingmar Bergman.
– Hans texter uttrycker vilka vi var under 1900-talets tre sista årtionden, men de är också universella och levande. Även om man känner 70-talet tydligt i "Scener ur ett äktenskap" är det en text om mänskligheten, om människans villkor.
