En festival som gör folkfest av skräprensning i ån har onekligen något sunt över sig.

Lika sunt är det att lägga hela invigningen i händerna på de lokala kulturinstitutionerna och tryggt lita på att de både drar publik och gör invigningen till en gemytlig promenadfestlighet, där folk kan komma och gå, ta en bit mat, lyssna och titta och trivas.

Och det lyckas ju - år efter år. Här sköttes allt nästan utan tillresande dragplåster, sångaren Magnus Bäcklund och dirigenten Alexander Hansson undantagna. Tältet var som vanligt fullt, även om publiken i går inte småhuttrade i augustifukt utan fläktade sig med programblad i medelhavsvärme.

Scenkonstbolagets olika delar skötte igår hela gårdagens Sundsvalls Proms. Och traditionerna står sig: först ut den ständige invigaren Tomas Melander, därpå sång och komik från Teater Västernorrland som bland annat sjöng dansbandsmusik och kallade fram en rad kufar.

Där var Åke Arvidsson som parkeringsplatstillskyndare, trädhatare och lokalpolitikhäcklare, Thomas Göransson som nybliven pappa vid 79 och Iso Porovic, all högteknologis fiende nummer ett, med problem att bryta sig in i ett russinpaket. Och att se Anders Öhrström simultantolka en makthavares berättelse från konferensen var ett skrattpiller.

Därpå konsertens första del med örongodis: Magnus Bäcklund, orkester och kompgrupp i Tom Jones-låtar, Händels Water Music, Kvarterteatern i ett smakprov från höstens konserter. Cirkusnumret Bugler´s Holiday för fyra taktfasta och heltända trumpetare, varav en var mångsidige fagottisten Sigge Lindström (för övrigt en god sångare också).

Högt ställt ljud fick ibland klangen att bli skarp och stämmor att flyta ihop, men stämningen i tältet var uppåt. Verkligt publiktycke hade violinisten Richard Kontra i Montis välkända Czardas, småleende och fingerfärdig med en violin som verkade lätt berusad. Jag har hört stycket skojas med på hundra sätt, men Richard Kontra hittade på några nya.

En tradition är att sjunga Imse Vimse Spindel till det klassiska promsstycket Land of Hope and Glory. Finns det kanske något norrländskt i att inte falla till föga för storslagna fosterlandshyllningar, utan hellre besjunga ett idogt kryp som vet hur man tar en motgång? Och efter första konsertdelen Norrdans, därpå Bäcklund som Freddie Mercury i repriser från vårens samarbete kring Queen-musik; därpå nattbio från Film i Västermorrland.

Även om dessa institutioner kan betydligt mer än att vara lättsamma och livade gör de precis vad de ska en sådan kväll: sprider värme och lokalstolthet och når till publikens hjärtan. Och smörjmedlet i mekanismen var den glade Lars T Johansson, som alltid utövar samma gemytliga värdskap.

En av hans mest träffande kommentarer, med tanke på att promskvällen helt tillhörde det delvis kommunala Scenkonstbolaget, var att tankesmedjan Timbro måste ha fått en smideshammare i huvudet när den nyligen förde fram förslaget att avskaffa all kommunal kultur- och fritidsverksamhet.

Det är bara att instämma. Med reservation för att det troligare var ett helt städ.