Nog anar man att det bor en stenskulptör på den gamla gården i Erikslund.

Få andra lägger marmorblock bland nyslaget gräs på gårdstunet; ett medelhavsvitt block där ytan färgats röd av svensk lav. Få andra staplar stenblock, där ännu ingen skulptur har krupit fram, i hagen. Få andra har ett uthus som invändigt ser ut som ett litet stenbrott med skärvor, slipdamm och verktyg, och här och var ett par stenfötter eller ett ansikte som bara tycks ligga där av en händelse.

Dessutom har få andra haft kungen som trädgårdsmästare. Men när kungaparet under en eriksgata 1996 besökte Lars Widenfalks ateljé bad han om hjälp med att gräva ner ett träd, och majestätet greppade glatt spaden. Därpå bjöds musik från stenfiolen Lars Widenfalk skapat.

– Fast den inte är solid väger den hela två kilo. Den är inte särskilt tonstark, och ljudet är lite metalliskt, säger han.

Idén till fiolen fick han när han skulpterade i diabas, vars hårdhet och täthet gör den lämpad för att detaljarbetas. Klangen av hammarslagen antydde att stenen kunde ge bra resonans. Stenfiolmusiken har ljudit i Sevilla, Rom, Milano, Washington och Luxemburg och många andra platser där Lars Widenfalk har visat konst. Numera är han till och med lite restriktiv med fiolen. Den stjäl för mycket uppmärksamhet från konsten.

Som barn täljde han figurer som Emil i Lönneberga, men inte under förvisningar utan för att det var roligt. Inspirerad av en gäst som besökt indianreservat i USA täljde han sin första skulptur, en totempåle, vid 8 - 10 års ålder.

Men alla barn samlar ju fina stenar, och med broderns geologiintresse nära inpå blev det extra intensivt för Lars Widenfalk. En favoritlek i barndomens Uppsala var förresten att gå på skattjakt efter stenyxor och -spetsar. Sådana som han senare grävde fram under sina arkeologistudier.

Första separatutställningen ägde rum på Versalen i Sundsvall i slutet av 70-talet. Då bodde han sedan en tid tillbaka i Östby, dit familjen flyttat med gröna vågen. Numera ger han någon egen utställning per år, samt flera som han delar med andra. Han visar konst över stora delar av världen och vistas mycket i Tjeckien, där han har sin flickvän som är glasskulptör, i Italien och i Bohuslän. Han är också invald i skulptörförbunden i Norge, Danmark och England.

– Jag har varit bortskämd; jag har aldrig sökt utställningar utan de har kommit till mig. Slumpen har fört mig dit jag har varit. Utlandsutställningar säljer inte så mycket, men de är roliga, säger Lars Widenfalk.

– I Bohuslän bor jag i en liten blå cirkusvagn, ganska nära brotten där graniten jag arbetar med bryts. Det är bra att vara där och välja ut stenen. Där finns truckar som kan lyfta block på tio ton, och det är bra när jag har offentliga beställningar på stora skulpturer.

Också ganska små stenar väger ju; därför är han mycket glad över transportören Karlsson hemma i Ljungaverk, som gör hans utställarliv så mycket enklare.

– Det där är norrländskt; att man hjälper varandra. Så tänker man inte söderöver, säger han.

Stenen bär evigheten inom sig. Om ingen förstör en stenskulptur och den ligger väl inbäddad i jord kan den till och med överleva en istid. Kanske blir Lars Widenfalks stenskulpturer något av det som nästa civilisation kommer att hitta och tolka tusentals år efter att vi är borta.

Med den grunden är det inte underligt att han fascineras av tid. På den utställning som just nu pågår i Botaniska trädgården i Uppsala har han fällt in små tv-apparater i skulpturers bas, där filmer rullar med bland annat Maria Callas och hans egen barndom. Kontrasten mellan den statiska stenen och den förgängliga, flyktiga filmen fascinerar honom.

I serien Artlantis har han sänkt ner sina skulpturer i akvarium, där fiskar simmar runt dem. Där ställer han de levande, rörliga och förgängliga fiskarna mot den stilla och tidlösa stenen. Med belysning får han också ljus- och vattenbrytningseffekter.

– Det är som om evigheten finns där nere på havets botten. Efter att tag växer det alger på skulpturen. Och när fiskarna äter dem är det som om de kysser skulpturen, säger han.

Graniten är hans sten. Den är tuff och robust, tål att vara ute och att användas. Utomlands ses han som ovanlig eftersom han gärna arbetar i råsten utan att polera ytan. Det anses tufft, coolt och säkert lite nordiskt.

– Graniten delar fint på sig, och kommer den från stenbrottet vet jag precis hur den kommer att spricka när jag sätter mejseln på ett visst ställe. Jag har arbetat mycket i marmor också, men den kan inte vara utomhus i nordiskt klimat.

Det anses också ovanligt att arbeta figurativt i sten. Lars Widenfalks figurer motarbetar stenens tyngd och klumpighet genom att vara högresta och smäckra. Ansiktena är smala, högtidliga och inåtvända, och i ett nytt ljus kan uttrycket bli ett helt annat. De bär på stråk av antikens statyer, av Påsköns stoder, av uråldrig folkkonst. Ansiktena tycks vara det viktiga; skallarna däremot släpps fria mot ett obestämt någonstans.

– Jag tycker om torson; armlösheten håller ihop skulpturen och när händerna inte gör något blir figuren också mer sluten, säger Lars Widenfalk.

Ibland står hans figurer på smäckra uppåtsträvande stenpelare. Ibland målar han lite på dem; ett par figurer har en randig bård av "varningstejp" längst ner. Det ger ett stänk av samtid och drar till sig blicken.

Numera gjuter han också i glas. Där sätter han ännu fler ljuseffekter i arbete, och dessutom färgskiftningar. Men det är samma ansikten som blickar fram, samma gåtfulla personer som dem som befriats från sina stenhöljen. Och som tillbringat några miljarder år därinne.

– Man vet aldrig vad man hittar i stenen. Varje gång stöter jag på överraskningar. Ibland tycker jag inte att det är jag som styr; jag tänker att det här ansiktet bara vill fram, säger han.