De väcker gestalterna från det gamla Sundsvall
Inte bara av de statyer av musor och gudaväsen som från taken vakar över oss, utan också av människorna som levt här och format staden.
Några av dem väcker Tina Johansson och Stenstans Berättarteater till liv i sina dramatiserade historiska stadsvandringar.
Sundsvall runt förra sekelskiftet var en gränsstad: å ena sidan arbetet, sågverken, sjöfarten och återhämtningen från en förödande brand, å andra sidan den spirande moderniteten, bland annat representerad av musik och teater.
Ur båda lägren hämtar museiintendent Tina Johansson och Stenstans Berättarteater karaktärerna för sina dramatiserade stadsvandringar. De ikläder sig gestalterna av dåtidens människor, från sågverksägare Axel Jacobsen i Tunadal till fiskaränkan Kajsa-Greta Nordlund, och återger glimtar ur deras liv. Som gemytliga vålnader ur det förflutna dyker de upp här och var längs vandringsstråket och ger stadshistorien såväl fakta som liv och blod.
Inte sällan är det änkorna som kommer till tals. Vid Esplanaden står den välkända profilen Kacklan (Kristina Bengtsson-Olsson) med sin tvätt. Sedan maken dött måste hon försörja sig och barnen genom att göra det hon kunde: mjölka, tvätta och skura trappor åt fina familjer.
– Om vintern hämtar jag yxan och hugger upp ett hål i isen för tvätten, berättar Kacklan och visar sina stelfrusna händer: begreppet arbetsskada fanns ännu inte men skadorna i sig var nog så utbredda.
På torget ansluter fru Ragnhild Elfström (Elisabeth Karlsson) med ett tygstycke hon ska lämna in hos färgare Bern i Bernska huset. Hennes liv i en tid då det kunde ligga 30-40 stora fartyg i hamnen.
Men också hon blev änka och miste äldsta dottern i en hjärtsjukdom. Och hennes nye vän doktor Elfström ogillades av sonen Jonas till den grad att denne emigrerade till Amerika.
– Det tog mig också hårt, säger den goda damen och man tror henne.
I alla fall hade hon förmånen att få bo med elektricitet i hemmet och toalett inomhus. Senare byggde paret Elfström ett av stadens mer modernistiska hus (Storgatan 3), med en praktik som inrymde en av landets första röntgenapparater.
Utanför Knaust gör nästa änka entré. Kajsa-Greta Nordlund (Monika Westin), hustru till en drunknad fiskare, levererar på ett intagande sätt rungande ramsor om såväl eländet på Norrstranna, där hon bor, samt och herrskapet Knaust och deras gäster.
– Härinne sitter de om kvällarna och oj, vilket liv de för. Och häromkvällen fick sig en av kuskarna en rejäl sittopp, beskärmar hon sig.
Inne i Knausts restaurang sitter nu sågverksägaren Axel Jacobson (Dennis Stendahl) och läser i tidningen om hur virkespriserna är på väg ner. Han får snart sällskap av sjökapten Carl Mikael Åberg (Hans Thörn). Denne seglade ihop en förmögenhet och byggde sig ett vackert hus på Tullgatan med en kajuta, där han kunde sitta och minnas tiden på sjön. Där sägs det ha spökat också.
– Men vid en renovering visade det sig att det var en ölbutelj som låg i en ventil och visslade, meddelar kapten Åberg.
Över havet kom också Kolar-Anna roende från Österbotten i Finland till Alnö för att arbeta på sågverk. 1903 gick hennes man, kolarbasen, genom isen och hon blev ensam med sju barn. Då hände det som ibland hände änkor: de tog över makens rörelse.
– Chefen för sågverket erbjöd mig min makes jobb som kolarbas, för jag kunde ju arbetet. Så jag bodde kvar i huset med milorna på gården, avrundar Kolar-Anna (Annelise Rydfjord).
För dem som kom lite senare i historien kunde livet bege sig in på nya stickspår, som ledde bort från Sundsvall och till de nationella scenerna. Gullie Bergström (Inger Westling), vars mor Lydia Lax hade kafé på Storgatan 8, skulle ju utbilda sig till kontorist och jobba i sin pappas firma. I stället blev hon schlagerkompositören Kai Gullmar och gick på export till Stockholm.
Till samma generation hörde Hjördis Schymberg (Tina Johansson), som sjöng och spelade ihop pengar på godtemplarloger och stumfilmsbiografer och fick chansen till sångutbildning. Operakarriär och hovsångersketitel tillföll senare sågverksarbetardottern från Alnö.
Och med alla dessa vänliga, livliga och berättarglada spöken stiger det förflutna fram som om det fortfarande levde. Om man dessutom, som här, i texten bemödar sig att både plocka fram det individuella, med såväl humor som tragik, och det generella blir det inte heller bara människoöde utan får sitt historiska sammanhang.
Fakta går till hjärnan, människorna till hjärtat. Och ingen är komplett utan den andra.


































Senaste kommentarerna:
Skrivet 20 aug 2009 11:03 Kapten CM Åberg (Ej registrerad)
Vackert skrivet av Susanne som vanligt!