Nog vet vi i teorin att vår Bibel är gammal. Men det är först i skenet av något så märkligt som Dödahavsrullarna som man grips av lätt svindel.

I det gamla klostret i Qumran, som hittades lite senare, hade dessa skrifter framställts mer än 150 år innan Jesus föddes. En som forskat i ämnet är Lars Riberth, kyrkoherde i Bräcke, som i går berättade om de märkliga rullarna för Senioruniversitetet i Sundsvall.

– Det är fantastiska fynd. Här hittade man alla Gamla Testamentets böcker utom Esters bok. Innan dess hade vi inte haft handskrifter äldre än 900-talet, säger han.

Rullarna tillhörde esséerna, ett samfund som man tidigare visste ganska lite om men som verkat i klostret i olika perioder. Samfundet bildades under den oroliga mackabéertiden, cirka 160-170 före Kristus, då den judiska religionsutövningen bannlystes av de härskande grekerna.

Då slöt sig judiska präster och lekmän samman i hemlighet kring vad de uppgav var det rätta judiska religiösa bruket. Bland Dödahavsrullarna finns också många skrifter om essérnas lära och seder, liksom om den judiska mystiktraditionen, kabbalan.

Det finns många tecken på att essérna också satt spår i den kristna traditionen. Deras lära använder uttrycken Ljusets barn om de goda och Belial om ondskans barn. Paulus använder också begreppen, fast Belial inte är någon etablerad benämning.

Namnet essé kan syfta på läkare i själslig mening. Så kallar sig till exempel evangelisten Lukas.

– Och ändå begränsar sig hans medicinska kunskaper till att konstatera att en person har huvudvärk, säger Lars Riberth leende.

Att frälsning är tillgänglig för alla och inte beror av gärningar, utan av människans vilja och Guds barmhärtighet, var en grundtanke för esséerna liksom för kristendomen. Esséerna framställde sin lära i liknelser, som Jesus. Och Jesu Bergspredikan finns delvis ordagrant återgiven i rullarna, fast dessa är betydligt äldre.

Mästarna i esséerorden fick bara äta vid mästarbordet eller av det som fanns på marken, till exempel gräshoppor och vildhonung: Johannes Döparens diet enligt evangelierna. Och när en novis invigdes i orden genomgick han bland annat ett vattendop och kläddes sedan i vitt.

– Det blev den kristna dopdräkten och prästernas vita alba, säger Lars Riberth.

Påskens drama, evangeliernas berättelser om Jesu död, är svåra att få ihop tidsmässigt - om man inte räknar med att esséerna hade en egen kalender, som skilde sig från den officiella och att vissa versioner följer den.

När Jesus instiftar nattvarden uppdrar han åt lärjungarna att följa en man som bär en vattenkruka och säga honom att Mästaren behöver hans sal. Att bära vatten var kvinnogöra: en av få män som kunde tänkas göra det själva var de ogifta esséerna, som inte bara fanns i Qumran.

– Det troliga är att nattvarden instiftades i ett av esséernas högkvarter, på Sionsberget i Jerusalem, säger Lars Riberth.

Julevangeliets vise män eller stjärntydare uppges ha kommit från öster. Kanske inte längre österifrån än från Qumran.

– Guld, rökelse och myrra är inte känt från till exempel Indien. Däremot är de Jerusalemtemplets högsta symboler för Messiasvärdighet, säger Lars Riberth.

Historiefynden är mångtydiga och mycket av sammanhanget är antaganden. Ändå var Dödahavsrullarna omstörtande för såväl juden- som kristenheten, och mottogs inte särskilt väl från början.

– Till exempel överensstämmer inte skrifterna med de texter från 1200-talet som legat till grund för den officiella judiska heliga skriften. Och många kristna blev rädda för vad detta skulle göra med deras bild av Jesus, säger Lars Riberth.

Nu är rullarna mindre laddade. Och än finns mängder av textfragment som inte är analyserade. Det är tänkbart att grottorna vid Qumran fortfarande har en och annan överraskning i rockärmen.