En salig röra subversivitet och obscenitet rördes runt i hans kollagekonst, varav särskilt ett verk manade till skratt och eftertanke. Bland bomber och granater satt ett försiktigt uppslag ur författaren Ragnar Åslunds kryptiska kultbok Svenska bordeller, från 1967, uppspikat.

Den ursprungliga boken var tänkt som ”En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister” och täcker av 55 bordeller runt om i landet – samtliga poängsatta och recenserade.

Frågan är ifall man även kan se den som ett debattinlägg mot en då liggande motion om statliga bordeller? Hur som helst innehåller boken en mycket speciell humor, inte minst i kartläggningen av städernas kringliggande kulturklimat.

Sundsvall, får vi genom Kristian Olssons försorg lära oss, ”karakteriseras bäst med begreppen materialism, obildning, egoism, råhet. Invånarna har grova och frånstötande drag, och deras intresse kretsar huvudsakligen kring poker, boxning och hästspel. Trakten, som är den tätast befolkade i Sverige, vimlar av tattare, skojare, dagdrivare och gangsters, speciellt koncentrerade till förorterna Skönsberg och Svartvik.”

”Hur den store konstnären och esteten Lars Ahlin kunnat utvecklas i denna ohyggliga miljö” är för Åslund en gåta men, konstaterar han, ”det sägs ju för all del att det växer rosor på gödselhögar.”

Hemlig bordell hade i alla fall Sundsvall. Det skulle ha legat på adressen ”Utfarten 36” och drivits av en Ingvar Nyhlén. Förmodligen är den, som med andra städer i boken, bara ett falsarium. Lustinrättningarna i boken har med högsta sannolikhet aldrig existerat. Snarare skrevs Svenska bordeller i syfte att chockera och underhålla.

Det hade också kunnat uppfattas som förmätet med en Sundsvallssågning av detta slag, om det inte vore för att den mystiske författaren – om vilket mycket litet hittills varit känt – fötts just i Sundsvall. Ragnar var adoptivson till fabriksarbetaren Carl Åslund och Hanna Boman. Han förde ett kringflackande liv och byggde under tiden upp en märklig bibliografi.

Utbildad på handelsgymnasium, men med humoristiska ambitioner, kom Åslund endera stunden att författa pedagogiska manualer, för att vid nästa tillfälle sätta ihop ekivoka handböcker som Ju fler vi är tillsammans: Modärn lekbok i erotik, från 1966. Utöver detta skrev han precis som den personlige vännen Birger Norman samt mentorn Jan Fridegård diktsamlingar och romaner.

Alla sticker på något vis ut. Pingvinstaten [1975] är en fantastisk samtidssatir över ett samhälle snarlikt vårt men befolkat av just pingviner, och Kära barn! [1978] är en novellistisk nidbild där karaktärerna Fabian Yhr och Oxford är tänkta som porträtt av författarförbundets dåvarande envåldshärskare Jan Myrdal respektive Lars Gustafsson.

Åslund publicerade sig även i Lasse O'Månssons tidskrift HjäLP!. I samma veva skrev han för TV, körde bryggarbil och läste av elmätare runt landet runt. Först när han under en mätaravläsning träffade sin fru Ulla-Britt tog ett lugnare liv vid, med anställning som redaktör för Sparbanken vid Sergels torg. Författandet blev alltmer av en sidosysselsättning.

En av de senare böckerna, Ådalen: En motbild [1981], är likväl värd att nämna. Den behandlar förstås katastrofen femtio år tidigare. Ragnars adoptivfar Carl hade gått med i den ödesdigra demonstrationsmarschen och nästan känt skotten vina runt öronen. Han var en av de som försökte väcka liv i de skjutna. Sonen, som föddes samma år, har förstås skrivit en gripande skildring av dessa ögonblick.

Ragnar Åslund dog 1986 hjärtinfarkt. Hans bitska och humoristiska skriverier blev oerhört älskade bland ett fåtal invigda, men texterna finns knappt att få tag på idag. På biblioteken är flera ovannämnda verk stulna. Vore det inte för att uppkommande kulturarbetare som Kristian Olsson visste att värdera tidigare pionjärarbetare inom undergroundlitteratur och -konst skulle ingen veta vem Ragnar Åslund var idag.