Då synes fortfarande stjärnorna från torget, och kanske stämdes det upp en äkta julsång för att mjuka upp givarnas hjärtan.

Som när Tina Johansson från Sundsvalls museum och Stenstans Berättarteater väcker det gamla Sundsvall till liv. Runt i staden går de, sjunger och berättar, och låter människorna från förr själva ge bilden av sin stad.

– Välgörenheten är julens räddning för dem på Norrstranna och för finngubbarna som inte har något arbete, konstaterar läkarfrun Frida Stéenhoff (Tina Johansson).

Och plötsligt är vi tillbaka i tiden och hör pratet som det gick då. Då, när Sundsvall var en skiktad stad - å ena sidan det smyckade Hirschska huset och träpatronernas överflöd där de firade på Hotel Knaust, å andra sidan de många fattiga som flockats som flugor här för att få arbete och som levde mitt i kriminalitet, superi och misär.

Om såväl fattig som rik handlar berättelserna längs stadsvandringsvägen, och ofta är det personen själv som kliver fram ur historien.

Där är källarmästare Oscar Knaust och hans mor Anna, som läser upp julmenyn: skinka, oxtunga, rökt renstek och citronsufflé. De skänker också gåvor till Sundsvalls Barnkrubba.

– Hos oss kan fattiga mödrar lämna barnen så att de kan arbeta. Barnen, de är mörka under ögonen, utmärglade och går i trasiga kläder. Om de inte har äldre syskon eller grannar som ser till dem drar de runt på gatorna utan tillsyn när mor och far arbetar, berättar diakonissan Ingegerd (Inger Westling).

Där är vedgubben Matti, som blev arbetslös och inte vågade gå till fattigvårdsstyrelsen av rädsla för att bli hemskickad till Finland. I stället överlever han på att hugga ved till de rika - och han drar sig inte för att gömma undan lite till de fattiga och ge dem som gåva.

– Och när han tittar på ett vedträ blir han så vacker i ansiktet. Han tänker: du är inte död, för du värmer ju människornas hus, berättar Tina Johansson.

Där är Kacklan, som slet med tvätt och städning för att försörja sina fem barn och sin försupne gubbe. I tiogradig kyla, som i går, kunde hon stå med sina förstörda händer och tvätta i Selångersån. Men det är också historier om dem som det gått bra för, som Kolar-Anna, som efter makens död fick ta över hans arbete som kolarbas på sågverket och på så vis kunde behålla både hus och barn.

Men den heliga julnatten var också oknyttens och vålnadernas tid. Vid kyrkan får sig vintervandrarna ett par riktiga spökhistorier till livs. Om att långt in på 1900-talet dukade människor julbord till döda släktingar, och när Orions bälte stod rakt på himlen - på julnatten - då öppnades dödsrikets portar och ut vällde alla de osaliga som, om de kom in i ens hus, åt upp all julmaten.

Här ligger också mamsell Frederike Hellberg begravd. Hon och hennes fästman tvingades ifrån varandra när han gick i konkurs och tog livet av sig tillsammans. Men pigan hos Hellbergs, hon som vaknade för tidigt på julmorgonen och störtade till kyrkan för att hon trodde hon var för sen till julottan, hon hamnade i de dödas julotta i stället.

– Och bakom sig såg hon tomma svarta ögonhålor och grinande käftar, berättar Tina Johansson.

Men hon fick hjälp av mamsell Frederike - och se, bakom de gamla gravstenarna lösgör sig ju vålnaden själv.

Svårare är det inte att ta ett kliv tillbaka i tiden. Moderniteten, prålet och konsumtionen, nutiden, flagnar av och under finns det gamla kvar bland Stenstans hus, som ser likadana ut nu som då.

För det är ju inte särskilt länge sedan.