Framtidens teater testas i Söråker
Nu provas där också vad ny teknik kan erbjuda teatern i skeendet på scenen. Det är Strindbergs Intima teater från Stockholm som kombinerar virtuella och verkliga rum.
Relaterat
Gunilla Kindstrand, regissören Hedvid Claesson och skådespelaren Cecilia Nilsson hoppas att tekniken och konsten kan gå arm i arm mot framtiden. Att använda digital teknik i teaterproduktion kan vara en väg.
Så här blev telefonscenen ur Joyce Carol Oates pjäs The Widows, när Bo Corre befann sig i ett annat rum men var närvarande via skärm, medan Cecilia Nilsson satt på scenen.
När två rum blir ett ska Bo Corre finnas med i ljud och bild fast hon finns i ett annat rum. Hon och Cecilia Nilsson ska höra och se varandra fast de är åtskilda. Kanske kan tekniken tillföra teatern nya effekter.
Digital-tv-sändningar från stora scener till landsorten, bland annat Söråker, har blivit mycket omtyckta. Men än så länge är de, likt annan tv, en envägskanal. Publiken ser och hör sångarna på Metropolitan, men sångarna ser inte publiken.
Tack vare att Söråker är digitalvant står dess Folkets hus i veckan värd för ett experiment kring möjligheten att öppna kommunikationen båda vägarna. Skådespelare ska kunna se, höra och reagera på sin publik, även om den sitter i ett annat rum. Själva pjäsen ska också kunna spela i flera rum, som via skärmar och direkt tvåvägsöverföring av ljud och bild smälter ihop till ett.
I Joyce Carol Oates pjäs The Widows upprättar två änkor en vänskap. Pjäsen har världspremiär i Stockholm på Strindbergs Intima teater i februari. I en telefonscen berättar Moira om partyt hon ordnat för Beatrice för att hjälpa henne bryta sin isolering. Men Beatrice är inte upplagd för att kastas in i fest och glam.
Här används scenen, som annars repeteras med båda telefonpratarna i samma rum, som test av den nya tekniken. Cecilia Nilsson, som spelar Moira, är fysiskt närvarande och Beatrice, spelad av Bo Corre, sitter i "det andra rummet" och visas på skärm. Givetvis förstärks intrycket av att de är fysiskt åtskilda.
Däremot känns inte Bo Corre på skärmen som helt närvarande för oss i salongen, som är uppvuxna med tv och inte webbkamera. Även om vi i teorin vet att hon kan höra och se oss tenderar vi att tala om henne i stället för med henne.
Men det är just motsatsparet åtskildhet-närvaro som huvudaktörerna bakom experimentet, Stiftelsen Framtidens Kultur, Riksteatern och teknikutvecklarna inom Fiber Optic Valley, är intresserade av. Genom att samarbeta hoppas de att tekniken och konsten ska följas åt mot framtiden.
– Den digitala världen hungrar efter närvaro, och det är teatern bra på. Skådespelare har en kompetens som vi kan lära oss av, säger Gunilla Kindstrand från Fiber Optic Valley.
En ambition är att komma runt "den fjärde väggen" som skärmen utgör när en pjäs blir till sändning; att inte kunna reagera på publikens reaktioner.
– Skådespelarens uppgift är ju att låta publiken bli sedd, säger Cecilia Nilsson.
Men också hon och Bo Corre har blivit medvetna om att deras uttryck förvandlas av att ledas genom skärmen. Man kan inte "ösa på" som på en scen. Särskilt tydligt blev det när de lät sina rollfigurer byta plats och Moira tog plats på skärmen.
– Jag är mer påstridig i pjäsen, och på skärmen uppfattades jag som grym. Det fungerade bättre att ha Bo där, eftersom hon är mer inkapslad, säger Cecilia Nilsson.
För repetitioner kan den nya tekniken säkert vara praktisk om skådespelarna befinner sig på olika orter. Hur man ska dra nytta av den i själva pjäserna återstår att se. Kanske är den effektfull för att gestalta samtidiga skeenden på olika platser, spela upp minnen och drömmar eller att befolka en scen med många statister.
På fredag efter lunch ska Söråkerborna kunna se ett par scener ur Oates pjäs och bilda sig en uppfattning om det som kan blir framtidens teater.
– För hundra år sedan var ljussättning ingen självklarhet för teatern, men det är den i dag. I framtiden kanske digitalteknik också blir det, säger Gunilla Kindstrand.

































