Det var upplevelsen av instängdhet som fick honom att göra det. När han reste från Prag till polska Lodz, strövade med sin karta och hamnade invid ett nazistiskt bevakningstorn.

Han drabbades av en stark känsla av hur lätt det var att stänga in människor.

– Endast den känslan var det som fick mig att börja skriva, säger han.

Han dök ner i den lägerkrönika som fördes under nästan hela kriget och som beskrev vad som hände i Lodz; ett unikt bildmaterial från en av gettots kamrerer samt dagböcker. Fem år senare låg boken klar, och honom veterligt är han den ende författare som använt materialet.

Så kunde han närma sig de 250 000 människor som trängdes ihop där i svält och misär. Den fråga som bär berättelsen rör den man som nazisterna gav makten över det, Chai Rumkowski, själv jude och deras sinnebild av en judeäldste.

– Nazisterna delegerade alltid sitt mördarhantverk till andra och höll dem ansvariga, säger Steve Sem-Sandberg.

Rumkowskis strategi var att om judarna arbetade hårt och gjorde sig oumbärliga skulle de skonas av tyskarna. En tid drev han 120 fabriker som försåg den tyska armén i Ryssland med materiel.

Men utrensningarna kom, och Rumkowski fick utse dem som skulle "gå". Och inte ens när när ordern var att alla som inte arbetade, alltså barn och gamla, skulle resa vidare, övergav han sin strategi.

I ett tal till föräldrarna sa han att de måste "frambära detta blodiga offer" och "amputera armar och ben för att kroppen skulle överleva". Vid det laget trodde ingen längre att de som deporterades kom till nya arbetsläger.

– Det finns dokumenterat att en mamma frågade var det var tänkt att hennes treåriga flicka skulle arbeta, säger Steve Sem-Sandberg.

I Warszawa tog gettoledaren livet av sig i samma situation. Rumkowski höll sin linje fast han visste vart tågen bort från gettot gick: enda sättet var att se till att så många som möjligt hade arbete och var lönsamma.

Och mot slutet av kriget, när Warszawagettot jämnats med marken och Röda Armén ryckte närmare Lodz, fanns nästan 80 000 arbetande judar kvar där. Trots panikorder om total likvidation överlevde nästan 8 000 av dem.

Så gjorde Rumkowski rätt eller fel? Steve Sem-Sandberg har träffat sådana som överlevt.

– De säger att det är tack vare Rumkowski som de står här i dag. Men fäder och mödrar till 17 000 barn har delvis honom att skylla för att deras barn togs ifrån dem, säger han.

– Kanske hans verkliga ondska består i att han på ytan handlade gott men gjorde ont; ett gott uppsåt gjorde honom till mördare.

Själv har han lärt sig oerhört mycket av arbetet med boken.

– Förtryck är inte bara en nazist i uniform som går och skriker; det är att få människor att med egna händer göra vad förtryckaren vill.

– Och hur kuvade och nerkörda människorna i gettot än var hade de kvar orden och makten att uttrycka sig. Fast det sägs att min bok är dyster finns deras oerhörda kraft där, och därav titeln: de verkligt fattiga är i anden oerhört rika, säger han.

När gettot stängdes lämnades 700 personer kvar att röja undan alla bevis. Men en man som varit postbud gömde undan lägerkrönikan i en brunn och bevarade den så för eftervärlden.

– När jag talade om boken på Judiska museet i Stockholm kom det fram en äldre herre och sa: jag är en av de 700.

– Och sedan sa han: Varför är jag inte med i din bok? säger Steve Sem-Sandberg och skrattar.