I onsdags hade Alice i Underlandet åter premiär som storfilm, så vad kunde passa bättre än att påminna om originalet, Lewis Carrolls klassiska barnbok.

Den rätt bisarra historien berättades först vid en båtutflykt 1862, bland annat för en flicka vid namn Alice. Sagans Alice är nyfiken och orädd och då hon får se en talande kanin springa förbi följer hon den och ramlar ner i ett kaninhål. Hon hamnar i en värld, där inga normala lagar råder.

Här ömsom växer och krymper hon. Hon talar med leende katter, piprökande larver och en falsk sköldpadda (en sådan som man kokar falsk sköldpaddssoppa på). Hon spelar krocket med en kortleksdrottning och är på god väg att mista huvudet i en rättegång som är lika bakvänd som allt annat. Alices möten med de märkliga varelserna byggs ofta av dialoger som förlöper enligt principen Goddag Yxskaft.

Det är en absurd och inte särskilt barnagullig värld som beskrivs, och ändå har många barn älskat boken, som finns i nyöversättning men där inte heller äldre översättningar är svåra att ta till sig för varken barn eller vuxna.

Att boken kommer att finnas i handeln under den närmaste tiden behöver vi inte tvivla på.