När Lars Vilks i december 2009 visade sina Muhammedrondellhundar på Galleri Granen i Sundsvall var det både första och sista gången.

När bråket om den stillsamma fyrbenta figuren med turban startade 2007 hann de nämligen aldrig visas. De plockades ner från galleriväggen, och sedan tog debatten överhand. Utan att någon egentligen visste vad de bråkade om mer än en påstådd "kränkning".

I Sundsvall fick den svenska allmänheten äntligen chans att se teckningarna, och de flesta blev säkert häpna över att något så anspråkslöst och skissartat kunnat tända en sådan brasa. "Var det inte mer än så här?" var den fråga man spontant ställde sig själv och medbetraktare.

För Lars Vilks, vars avsikt var att utmana de tysta reglerna inom konsten och inte inom storpolitiken, var utställningen på Granen en chans att förklara sig. Men den var också ett sätt att avsluta Muhammedkontroversen, vilket också skedde symboliskt i och med att den kurdiska konstnären Wejdan Derky efter utställningstidens slut målade över bilderna. Några fler rondellhundar skulle det aldrig bli, och vid det laget kände Lars Vilks också att hotfullheten mot honom höll på att ebba ut.

Men vissa brasor är svårsläckta. I tisdags greps sju terrorister på Irland som planerade ett attentat mot Vilks; i onsdags togs också amerikanskan Colleen LaRose, kallad Jihad Jane, i förvar. Internationell polis hade läget under kontroll och Lars Vilks är, fast han avbildas med en yxa i handen, inte mer rädd än han var 2007 då fördömelserna haglade över honom.

Bildförbud har tidvis funnits också inom vissa kristna kulturer. Och bara någon generation tillbaka var det i vårt land om inte olagligt så i alla fall opassande att häckla det religiösa. Men i dag har vi i Sverige synen att inom vårt lands gränser ska det vara tillåtet att skämta med och kritisera, ja rentav driva med det gudomliga liksom med andra maktsymboler. Det är en konsekvens av vår starka yttrandefrihet.

För icke-troende är det självklart. De flesta troende litar på att Gud är stor och storsint nog att tåla det; det heliga blir inte heligare av att kritiken mot det undertrycks. Vanliga svenska muslimer kanske blir ledsna av Muhammedkontroversen men skulle naturligtvis inte drömma om att ta till våld.

Ändå är det dem Lars Vilks bekymrar sig för, även om han inte ångrar sina hundar. För varje muslimsk extremist och fanatiker som kryper fram och hamnar på samhällets diskussionsagenda göds den svenska islamofobin. Och den går inte främst ut över terrorister - sådana har vi trots allt ont om här - utan över de sansade, civiliserade muslimerna. Det vanliga folket, som sköter sitt utan att skada någon.

Mot desperata galningar kämpar även gudarna förgäves. Fanatiker är paradoxalt nog själva sin tros största fiender. Inte en konstnär med sin penna.