I ett gudomligt vackert församlingshem med ljuvliga väggmålningar leker tvåårige Isak på golvet. Mamma Katarina Bergfors ska öva med kören, och här tar man knoddisen med sig om man inte har barnvakt.

– Barnafödande är ingen ursäkt för att sluta i kören, säger ledaren Agneta Granlöf och skrattar.

Det händer i bland att en kör pånyttföds. En ny ledare eller ett repertoarbyte kan få den effekten. Men här finns ingen enskild förklaring. I många år var det bara ett tiotal tappra som höll kyrkokören vid liv, medan hembygdskören hade somnat in med undantag för någon sångare.

Men så, 2005, började nya sångare poppa upp. En drog med sig en annan; djungeltelegrafen gick. Sex manskörssångare från Timrå kom 2008 efter att den blandade kör de sjungit i bytt repetitionsdag.

Kanske bidrog det också att Ulla-Britt Ulander, som flyttat hem från Stockholm, bjöd hit sin vän Per Waldheim från Operakören ett par gånger för röstvård, repetitionshjälp och inspiration.

– Han fick oss att våga ösa på. När vi sjunger de sångerna känns det fortfarande som om man sjunger på ett särskilt sätt, säger sångaren Ann Bredin.

I dag är Ljustorps kyrko- och hembygdskör (som sjunger både vid kyrkans och hembygdsföreningens högtider) 33 röster stark och har ett ovanligt stort åldersspann: 70 år mellan yngsta och äldsta sångare. Det är verkligen en kör för alla.

Stommen är förstås gudstjänstsången. Dessutom sjunger man till Valborg och nationaldag, har en egen Julton före jul och sjunger dans-kring-granen-sånger i advent. Musikkaféer och sommarkvällsmusik, och då kan det bli mer av skoj och glam.

– Nyss gjorde vi en show som vi kallade Jubel i bushen. Då klädde vi ut oss, sjöng och gjorde sketcher, säger Agneta Granlöf.

Dessutom lagade man mat och serverade 120 personer, som ett Wallmans salonger på Ljustorpsvis. En kör och en bygd kan ju ofta mobilisera stora resurser: en potatisodlare, några som gått revyskola, en orkesterledare, låtskrivare, en kafédrivande dotter med gräddsifon och en son som är duktig pianist - tacka för att det går att uträtta saker.

Vid repetitionen är stämningen pratglad och social. Fikat är viktigt och ibland får Agneta Granlöf och hjälpledaren Britta Spångberg (som stämövar med halva kören under halva kvällen) tjoa ordentligt för att återkalla till plikten. Men det gör inget.

– Vi trivs och har roligt ihop. Här får alla vara sig själva, säger Agneta Granlöf.

Hon menar att i en landsbygdskör blir bredden extra viktig. Alla måste vara nöjda och därför kan vissa sånger få vara enkla, men samtidigt måste andra vara mer utmanande, något att arbeta länge med.

Alla som vill får sjunga solo eller kvartett och här behöver ingen knuffas fram. Man är trygg, och de blyga får gärna öva upp sin scenvana framför kören.

– Ljustorp är en avgränsad bygd; det gör att vi håller ihop och kämpar väl tillsammans, säger Ulla-Britt Ulander.

I september väntar ännu ett äventyr. Då ska Selångerprästen Birgit Huss, som också är hovpredikant, hålla gudstjänst i Slottskyrkan. Med sig tar hon Ljustorpssångarna samt kören i Hässjö-Tynderö.

– Jubel i bushen och Slottskyrkan; det är verkliga kontraster, säger Ann Bredin.

Men mest är det hemma man sjunger och bygden sluter upp kring sin kör. Under Jubel i bushen sa folk i publiken att de kunnat lyssna till midnatt.

– Och "Gabriellas sång" finns det folk här som tycker att vi sjunger bäst av alla, säger Sven Bredin.