Sundsvalls guldålder kring förra sekelskiftet, liksom dess ofantligt rika borgare, ser vi dagligen spår av i Stenstans grandiosa byggnader.

Spåren efter arbetarna är svårare att hitta. Ändå var det de som byggde det moderna samhället och i år vill Stenstans berättarteater ge dem huvudrollen. Därför har man importerat en talesman, den kände socialistförkämpen August Palm, som kom hit ett par gånger för att agitera.

Det var ett Sverige - och ett Sundsvall - där en mor måste lämna ifrån sig barnen om maken/försörjaren dog; där en ung pojke kunde bli tvungen att gå lärling hos en mästare som slog och sparkade honom och lät honom svälta tills han åt tyg. Så var det för August Palm, berättar Tina Johansson med Palms fru Johannas mun.

– Men i hans ögon brann en eld; han tänkte att så här ska inte mina barn behöva ha det, säger hon.

Som socialist vid den här tiden var man fredlös; Palm själv utsattes för mordförsök och sattes i fängelse för att han kritiserat regeringen. Men denna kväll, i framtiden, går han runt (också gestaltad av Tina Johansson) och värvar socialister, till exempel vid textilfabriken som låg vid Esplanaden.

– Också här fanns kvinnor som jobbade 15 timmar om dagen, medan barnen sprang i fabrikens damm, hetta och buller, säger Palm.

Där ansluter sig en arbeterska (Elisabeth Karlsson). Som fattig kvinna var hon enligt "överflödesförordningen" förbjuden att klä upp sig. Hon gillar Ulla Winblad, en arbeterska i Stockholm, och berättar om henne. Men det är ändå Sundsvalls historia som fängslar mest, och från och med torget tar den tät gestalt. Här är Palm försiktig, eftersom det är farligt nära till häktet i Stadshuset.

– Här finns ett hus som hånar oss arbetare. Han som ritade Granska huset, arkitekt Hermansson, har i sin egen matsal här målat arbetare som super och petar näsan. De rika trodde att om arbetarna fick åtta timmars arbetsdag skulle de supa bort sin tid. Men jag lovar: ge dem respekt så sköter de sig. Och varför talar ingen om överheten, som super på Knaust? dundrar han.

Och fler ansluter sig till hans vandring: Tokiga Maja (Annelise Rydfjord), hon som ägde cigarraffären mitt emot Hotell Knaust och blev sol-och-vårad av den enda karl hon någonsin tittat åt - inte underligt att hon blev tokig. Pigan Gerda på Knaust (Ulrika Åberg). Fiskhandlaren (Dennis Stendahl) och hans fru (Kicki Bengtsson Olsson), som liksom många landsbygdsbor levde på att sälja mat till stadsfolket på torget.

Och till slut ljusnar det för arbetarna. Vid den gamla barnkrubban vid teatern, byggd 1894, står föreståndarinnan Ingegerd Unger (Inger Westling).

– Här kunde mödrarna lämna barnen medan de arbetade. Barnen var mellan ett och sex år och fick mat, vård och bad - som de inte kände till från hemmen. Leksakerna gjorde de ofta själva. Vanligen kom 20-30 barn per dag hit, säger hon.

Krubban drevs på religiös grund och var möjlig tack vare en donation från färgfabrikör Bern och hans fru på 10 000 kronor. Och ibland kunde även de mindre bemedlade gå på teater, eftersom sämre platser bara kostade 50 öre. Teaterlivet var energiskt och skådespelarna, som kom och tog in på Knaust, förde med sig en fläkt av storstad och modernitet.

Där står teaterdirektör August Lindblad (Hans Thörn) i cylinderhatt och frack och vinkar in sällskapet.

– Det här är en verklig hovteater, byggd efter grekisk förebild. I taket finns de nio muserna och deras beskyddare Apollon och här har jag gjort fina Hamlettolkningar, berättar han.

Teaterpigan (Catrin Bertlin) för sin del har en hel del att berätta om socialiserandet och flirtandet bakom solfjädrar och hattar - här var föreställning varannan kväll och mest var ju teatern ändå en mötesplats för de rika.

Teatern har minsann också ett spöke (Tord Lundgren), som teatrar ska. Han är klädd som sjöman; det var ofta de som vinterarbetade som scentekniker, eftersom de var duktiga på klänga i tackel och tåg.

– Och ni vet väl varför man inte får vissla på teatern? Scenarbetarna signalerade till varandra med visslingar, och hördes en felaktig vissling kunde ju någon få en bom i skallen, säger spöket och berättar teaterskrönor om när scenisk dramatik sånär blivit verkligt drama.

Att personer - och spöken - är autentiska som individer är inte alltid viktigt. Det viktiga är att de befinner sig i och talar ur - och om - stort och smått i den verkliga Sundsvallshistorien; det är så detta blir en så livfull och annorlunda historieguidning. Som bara kan skapas av verkliga eldsjälar.

Fotnot: Dramatiserade stadsvandringar ges också den 20 juli, 31 augusti och 14 september.