För det första bor hon som i en saga. Nedanför huset rinner Ljungan mellan gröna kullar och skogar, och nyss flyttade en bäver in nedströms och bjuder ibland på kvällsunderhållning. Om inte vattnet hållit god fart hade det hela liknat en storslagen fondtapet.

För det andra är huset självt ett sagohus. Från vägen ser det litet ut, men när man tagit steget in i dess domäner slår magin till och huset trollar fram ständigt nya rum, gångar och passager. I detta stycke liv bor två konstnärer, arbetar och ställer ut.

– När det kommer busslaster med folk tycker de att det känns som att komma hem till oss. Och det är de inte vana vid, säger Kicki Jerschke.

För det tredje finns något sagoaktigt också i Kicki Jerschkes bilder; något lite hemlighetsfullt och skevt och rart och ändå rakt på sak, som gör att det sällan går att bli deppad av dem.

Istället för att tona ut konturer och färger, vilket är omöjligt eftersom en tygbit slutar när den slutar, skapar hon liv i sina miljöer med lappar i olika nyanser och former. Ingen är den andra lik och fast det kryllar av bladnerver, slingor, ljuseffekter och abstrakt växtliv blir det aldrig rörigt. Allt harmonierar, och aldrig tas fokus från huvudmotivet.

Ibland täcker textilierna en hel eller halv vägg, och med sådana mängder som här blir man nästan överväldigad. Man måste gå runt flera varv för att verkligen se.

"Spökhuset i Gångviken" skulle kunna vara hämtad från en saga. "De fem sinnena" är halvabstrakta ansikten mot stengrå fält, och invid dem sitter de tre nornorna med livstråden av guld som en spinner, en mäter och en klipper av.

Från en vrå plirar en majestätisk rovfågel. I sovrummet pilar solstrålar fram som små guldmikrober över ett hav av pasteller. I gästrummet tittar en silverskyddsängel till den sovande gästen genom ett tygfönster, omgiven av varmt rosa. Det är växter, djur och varelser med fjärilsvingar, och ofta kommer katterna igen; älsklingsdjuren. Sällan har man sett textila katter så verklighetstrogna.

Sambon Dick Degerfeldt målar halvfigurativa landskap med mycket vitt men också starka färger, snabb rörelse och stillhet om vartannat. Ofta återkommer klotet, sfären; naturens mest energieffektiva form som också är estetiskt spännande. Hans bilder är mer drömska än sagoaktiga, men han har inte monopol på allvaret. Till exempel har bilder av raserade hus blivit Kicki-textilier efter en resa i Kroatien.

– Det var ruiner överallt. Och om man tänker på att vi skickar folk tillbaka dit att bo i dem är det inte så roligt, säger Kicki Jerschke.

Engagemanget i människors villkor har fört henne till kommunpolitiken, där hon representerar miljöpartiet. Men också i Kroatienbilderna finns hopp i form av groende plantor och de vakande katterna. Ofta bearbetar hon starka upplevelser genom bilderna. När pappa dog kom ett ursvenskt, rött hus där en vägg blåsts ut och blå himmelsfåglar flyger ut i friheten. Efter en grannes bortgång kom bilderna med en guldspricka, där världen klyvs mot det eviga.

– Jag lever nog i en sagovärld, och därför tycker jag att den här världen är så bakvänd, säger hon.

Tyget och bilderna har alltid funnits i hennes liv. Mamma var teckningslärare, mormor handarbetslärarinna; hon växte upp i Carl Larssons föräldrars hus i Sundborn och hade ofta en stickning under skolbänken som lättade upp långa föreläsningar.

Hon utbildade sig i Stockholm och Wien och arbetade där och i Paris, där hon målade tygmönster i ateljéer. Väl gift med en österrikare kom hon så småningom till Falun och flyttade senare från maken till systern i Njurunda. Efter sju år i en våning i Sundsvall, där hon levde av att göra batik, och träffade hon 1985 Dick Degerfeldt och kom till Hallsta.

I hennes ateljé står symaskin och strykjärn, tråd och lappar och lådvis med tyger, som hon i god miljöanda får begagnade av vänner och färgar om. Till och med guld- och silvertyger kommer recyclade från en vän i Schweiz, som syr kostymer för en karneval.

– Jag tycker om tyg; om själva känslan. Det blir olika nyanser utefter hur jag vänder det, säger hon.

Förr gjorde hon mycket konst på uppdrag; bårtäcken åt kyrkor, väggkonst till landsting och kommun. Men textila bilder är inte särskilt lättsålda, särskilt inte när de offentliga institutionerna skär ner och väljer bort konsten. Många av de stora bilderna i huset i Hallsta har hon gjort från någon av det antal skisser varje uppdragsgivare fått att välja bland, och som denne valt bort. Själv kan hon ju ha fastnat för just den skissen.

– De här stora bilderna är osäljbara, men jag kan inte låta bli att göra dem. Det jag säljer är mest smågrejor och kattporträtt och sådant. Det kan tyckas publikfjäskande men jag tycker det är roligt, säger hon.

Hennes bilder utgår aldrig från vilket tyg hon har hemma utan från papper, akvarell- eller tuschfärger och vad som växer fram. Skisserna är små konstverk i sig. Men om de blir fullskaliga textilbilder förstorar hon upp dem via ett rutnät. Hon syr ihop de små bitarna på större bitar innan hon fogar samman alltsammans - på så vis blir det lättare att byta ut en bit om hon upptäcker att den inte passar.

Det är ett stort arbete och hur hon egentligen har klarat sig ekonomiskt genom livet vet hon inte. Men hon är glad ändå.

– Jag är ingen strateg och jag kan inte räkna pengar; jag är en sån som bara pratar på. Men när man har blivit pensionär ska man ta för sig av livet. Och så länge man kan arbeta är allt väl. Jag brukar säga: "I dag har jag inte gjort någonting, jag har bara arbetat." säger Kicki Jerschke.