En teater från 1894 har sett mycket. Kanske har den själv inte haft så mycket till medelålderkris, och huruvida det sena 1800-talets människor upplevde åldrandet som ett jätteproblem är svårt att säga. Men i dag är medelålderskriser något man skriver pjäser om.

I Willy Russells komedi "Färdknäpp" firar de två grannparen Daniel och Pernilla (Ingmar Virta och Gisela Nilsson) och Robert och Jenny (Iso Porovic och Lena Carlsson) Daniels förestående 50-årsdag. Pjäsen har premiär den 16 september i Tynderö och spelas under i oktober i Sundsvall. I går fick vi se arbetet med en scen, den del av middagen då det blir uppenbart att något är på tok med Daniel.

Hans inre har plötsligt börjat göra revolt mot det medelmåttiga medelålders medelklasslivet; han vill inte längre göra vad han alltid har gjort. Genast börjar de andra gömma huvudet i sanden genom att prata om årets Thailandsresa, kaffet eller vad som helst.

Efter ett första genomdrag börjar regissören Fransesca Quartey prova nya grepp för att mejsla ut budskapet, det som inte sägs så mycket i ord utan i kroppsspråk, tonfall och gest och som betyder mer än vad vi åhörare ibland tror.

– Kan du göra det här mer som en osäkerhet? kan hon säga till Gisela Nilsson.

Ingmar Virta, pjäsens krisande Daniel, kan få instruktioner som:

– "En gång var jag ung och fri" ska verkligen låta som "Hur fan hamnade jag här?"

Han får prova att buffa på Jenny för att bli mer enträgen i sin vädjan till henne om förståelse. Fransesca Qartey testar att glesa ut Roberts långa "minns du"- tirad om förra Thailandsresan. Vrid huvudet ditåt, kan det låta. Titta på Robert och sök stöd hos honom i stället. Säg det här mer för dig själv.

Som skådespelare har man inget anteckningsblock; allt är lärt utantill och nu gäller det att göra om också, med bara minnet som stöd. Men efter förändringarna tycks det som om de två attityderna, Daniels ifrågasättande kontra de andras nervösa försök att undertrycka och avleda, skilt sig åt ännu skarpare. Även om röstvolym och tonläge har sjunkit har konflikten blivit tydigare.

Det är alltid spännande att se repetitioner och få insikt i hur man bygger den konstruerade, men därmed inte osanna, värld som teatern visar. I hur mycket ansträngning som krävs för att skapa något, som är så in i detalj medvetet att det framstår som omedvetet.