Att spelet alls kom till beror på att byn härjades av pesten på 1630-talet och då lovade man att uppföra ett spel till Guds ära om ingen ytterligare människa dog. Pesten tog en annan väg, och byborna höll sitt löfte.

Till en början med oregelbundna mellanrum men från och med 1670 har det i princip uppförts vart tionde år. Och i år var det dags igen. För den som inte vill vänta till 2020 finns ännu chansen. Sista föreställningen äger rum den 3 oktober. Och det finns alltid ett antal biljetter kvar till varje speldag.

Om man vill vara deltagare så finns det bara två möjligheter: antingen är man född i byn eller också ska man ha bott där i tjugo år! Av de cirka 5 000 invånarna är fler än 2 000 involverade i uppsättningen, därav ett par hundra barn. Nästan alla män som ska stå på scenen anlägger skägg och låter håret växa långt innan det är dags för premiär. De omkring sextio män som spelar romerska soldater gör det dock inte; romerska soldater var slätrakade.

Teatern rymmer 5 000 åskådare som sitter under tak. Men scenen ligger under bar himmel. Och man spelar oavsett yttre omständigheter. Korsfästelsen i åskväder måtte vara något alldeles särskilt.

Det är en mäktig gestaltning av ett skeende som börjar med Jesus ankomst till Jerusalem och slutar med hans uppståndelse efter korsfästningen. Musiken, som delvis har omarbetats, komponerades ursprungligen i början av 1800-talet och bär prägel av både barock och en begynnande känslosam romantik. Solisterna återfinns i den femtiohövdade kören. Texten som nu används är likaså cirka tvåhundra år gammal, men har gång på gång skrivits om. Under senare decennier med särskild hänsyn till allt som skulle kunna uppfattas som antisemitiskt.

Musiken och sången är en bärande del av det stora dramat, men det viktigaste sker i det som sägs och avspeglas i skådespelarnas gester och samspel. Den över fyrtio meter breda scenen, som ibland får rymma uppemot sexhundra personer i några masscener, ger rika möjligheter för dramatiska händelser.

Som när Herodes till häst med hovfolk och soldater och ett par dromedarer med ryttare gör praktfull entré, medan den romerske ståthållaren Pilatus munhuggs med Kaifas, den högste bland översteprästerna, som lägger sina ord med list för att Pilatus ska ta tvingas ta ansvaret för att en dödsdom ska fällas över uppviglaren och hädaren från Nasaret.

För att inte tala om när Jesus kör ut månglarna ur templet: varor av alla de slag trängs på scenen tillsammans med höns i burar och får och getter till salu och säljare och köpare. Här förekommer det enda komiska inslaget när en man högljutt undrar vem som ska ersätta honom för de vita duvorna som Jesus släpper ut, duvor som försvinner upp över scenrummets väggar mot den just då klarblå eftermiddagshimlen.

Skeendet dessa sista dagar av Jesu liv utspelas i längre eller kortare scener. Förutom de nämnda bland annat den första uppgörelsen med prästernas råd när kvinnan som ska stenas går fri, den sista måltiden, gripandet, Golgatavandringen och den djupt ångerfyllde Judas som till sist går bort för att hänga sig.

Som pendang till de olika händelserna visas lika många scener ur Gamla testamentet, som panoramor i ett inre rum som öppnas i scenens fond. Skådespelarna som agerar står alltså blickstilla och det hela liknar scener ur medeltida målningar. Exempelvis dansen kring Guldkalven, eller den ångerfulle Kain, som knyts till Judas förräderi.

Det är ett djupt allvarligt drama som framförs i en regi som tillsammans med scenografi och dräkter understryker och lyfter engagemanget hos både agerande och åskådare. Att nästan alla är i någon mening amatörer – trots allt är antalet yrkesskådespelare starkt begränsat bland byborna i Oberammergau – saknar betydelse.

Slående är också allas starka närvaro, också alla de som inte har en replik, ja, knappast ens märks i mängden, för alla agerar de verkligen genom gester, mimik och övrigt kroppsspråk. När jag lät blicken svepa över det hundratal som just då befann sig på den närmaste sidan av scenen kunde jag inte se en enda falla ur ramen, inte ens de yngsta barnen!

Uppsättningen detta år präglas, som jag upplever den, av kampen mellan makt och frihet. Det är fråga om maktutövningens dragningskraft som präglar flertalet av översteprästernas sinnelag, som sedan länge har trängt undan någon religiositet värd namnet. Nu gäller det att styra folket och stötta Kaifas när han tycks vackla i sin ämbetsutövning, och endast med försiktighet manövrera för att behålla den frihet som tillåts av romarna.

Den vitklädde Kaifas är till en början inte ovillig att lyssna på Jesus, men de övriga prästerna i dräkter växlande från gyllene till grå är misstänksamma. Bara några få finner Jesu ord om frihet och sanning revolutionerande i positiv mening.

Jesus, som till en början pratar med alla, säker på sin sak, blir allt tystare ju längre utvecklingen drivs mot sin spets. Han vill inte delta i det spel om makt och religion som bedrivs mellan prästerna och Pilatus, den självsäkre innehavaren av den politiska makten där Jesus bara blir en bricka i spelet.

Själva uppståndelsen undviker man klokt nog att visa. Medan en mäktig körsång ljuder sedan alla lämnat scenen är det endast elden i sitt fyrfat, som burits in av en vitklädd ängel (utan vingar som väl är) som lyser upp scenen, ett hopp om fred och frihet medan himlen välver sig över spelplatsen och några få stjärnor glimmar i natten.