Året är 1890. Sundsvall står på höjden av sin guldålder och i den magnifika Stenstan lever borgerligheten ett behagligt liv. Men än råder det gamla privilegiesystemet, och för arbetare och tjänstefolk är tillvaron hård.

Under veckan har skolelever, företag, föreningar och privatpersoner lärt känna sin stad genom drama och toner. Musik i Stenstan är en hybrid av Stenstans Berättarteaters/Sundsvalls museums dramatiserade stadsvandringar och Nordiska Kammarorkesterns långkörare Från finka till konserthus, där man vandrar mellan musikaliska stationer och slutligen hamnar i en konsert.

Här gick vandringen mellan några av Stenstans magnifika rum, och musiken var på modet kring förra sekelskiftet. Kvinnokämpen Frida Stéenhoff, hotellfrun Anna Knaust med flera hade rest sig från de döda för att guida. Längs vägen möttes man av små scener med tidstypiskt innehåll.

Skådespelarna levde i sin tid; talar ledigt 1890-talets normer och aktualiteter. Det ska ske en insamling för kvinnlig rösträtt, lovar fru Stéenhoff (Tina Johansson). Tidens tragiska supande tar gestalt i den fulle Carl Lundberg (Dennis Stendahl) på Metodistkyrkans trappa; vid Knaust skildrar tårögt Maria Öhman (Carina Åhman) hur hon i förtvivlan över att vara utstött och fattig tog sitt nyfödda, oäkta barn av daga.

Så långt misären, orättvisorna, förtrycket. Tiden var också arkitektonisk prakt och ljuvlig musik. Orkesterns stråkmusiker fick den praktfulla metodistkyrkan (numera KFUM-lokalen) att formligen runga i Tjajkovskis stråkserenad; det klingade stort, energirikt och mäktigt och den ljusa valsen svepte fram i stor stil, enligt tidens baltradition.

Den klassiska repertoaren rymmer ju så mycket mer örongodis än vad de flesta tror. Var finns mer subtil skönhet än i Mozarts pianokonsert nr 21 ("Elvira Madigan"-temat) vördnadsfullt och lågmält hanterad i Stadshuset av pianisten Mona Kontra och orkestern? Och blir man någonsin mätt på att höra violinister skoja med Montis Czardas? I går var det Jonas Lindgård och Bengt Erik- Norlén som samarbetade kring en rekordsnabb och bakvänd variant.

Även Brahms femte ungerska dans, spelad i Knausts berömda trappa, glödde i fiolspelet, och Elgars Salut d´amour lät hjärtsmältande. I Hantverksföreningens lokaler smattrade blåsarna pigg musik av franske Emile Bernhard och förebådade industrialismen med Darius Milhauds fräcka "Dixtour", där fabriksvisslor, tåg och maskinljud blivit effektfull musik.

Så belyste de båda aktörerna - teater och orkester - varsin sida av det nyrika, framgångsrusiga Sundsvall under dess stolta storhetstid. Kanske var programmet lite långt; en allmän kopp kaffe i dödperioden före slutkonserten hade varit välgörande; en diskret mygga på en och annan skådespelare som måste tampas med bilmotorer likaså.

Men att på ett par timmar gestalta historien på två fronter är en fantastisk idé, som lite putsad skulle kunna bli såväl företagsevent som slagkraftig kulturturism. Och det är bara möjligt i en stad som har en magnifik historia, vacker arkitektur, påhittiga eldsjälar och en professionell orkester som med lätthet fängslar en publik.

Här kom historien nära, i både tanke och känsla. Och på hemvägen hade man inom sig musik som då var förbehållen de rika, men som i dag har kommit alla till del. Om någon lever i en fantastisk tid så är det vi.