De är ett pikant blickfång på stan, inte bara för sina 1800-talskläder utan också för sin förmåga att fylla kostymen. I deras teaterform gäller det att vara påläst på och bottna i "sin" historiska person, så att man inte bara agerar utan också reagerar och talar som han/hon.

Det var därför Tina Johansson spontant bemötte en vinglig lyssnares fråga om var man kan pinka med "det blir att gå ner till Selångersån, för vattenklosetten är bara för fint folk!".

Den gången trodde hon att hon utsatts för ett practical joke, och att de två figurer som lullade fram ut museets stadshistoriska utställning hörde till spelet. Först senare spred sig spritdoften från dem över den publikgrupp hon höll på att bombardera med nykterhetsagitation. Men tack vare rollen kunde hon snabbt få med sig också dessa båda på att låtsas 1800-tal.

Stenstans Berättarteater bildades 2008, men fröet såddes 2006 då berättareldsjälen Monika Westin önskade sig mer berättande i världen, och Tina Johansson behövde hjälp med stadsguidningen. Den första dramatiserade historievandringen hölls inomhus i Kulturmagasinet med ett hopplock av utklätt folk, som uppträdde som historiska gestalter.

– Det blev ett ramaskri; folk började slita i biljetterna. Receptionen blev nerringd och jag fick höra att vi måste göra fler föreställningar, säger Tina Johansson.

Så har det fortsatt. Varenda dramatiserad stadsvandring är slutsåld i förväg. När teatern utan sin vetskap omskrivits i DN dök 50 stockholmare upp och ville köpa biljett på plats. Tina Johansson fick gå runt med dubbel grupp.

– Dramatiserade berättarvandringar har aldrig funnits i vår del av världen, säger Tord Lundgren som en förklaring till framgången.

Även om andra städer erbjuder liknande vandringar - till exempel Edinburgh, där teatern varit på berättarträff - vet man ingen annan som gör det med en linje och handling som binder ihop alla personernas berättelser. Stenstans Berättarteatern teknik är inte inrepeterad teater, inte heller vanlig guidning i kul kläder: det är en samlad historia som ändå ger utrymme för varje aktör att improvisera med varandra och publiken.

– Det vi gör är att besjäla historien; skapa bilder åt publiken. Vi ska inte föreläsa, inte ägna oss för mycket åt fakta och information utan inge känslan av den gamla tiden. En lyssnare som bär med sig känslan att "jag var där" - det är det bästa betyg en berättare kan få, säger Monika Westin.

Tack vare arbetssättet kan man variera berättelser efter vädret, antal skådespelare och publiktyp. En offentlig vandring under Stenstadsdagarna är olik den som ett dataföretag beställer för en personaldag eller då länsstyrelsen vill få Stenstan visad för utländska gäster.

Teatern - i dag elva personer som flutit in från olika håll; teaterrävar, guider, sångare - har gjort flera berättarvandringar på engelska. En ledde till att USA:s ambassadör flödade av förtjusning över teatern i en intervju i Weekend. Kort sagt är Stenstans Berättarteater redan en del i Sundsvalls upplevelseturism.

Rollerna väljer varje aktör efter hjärta och personlighet; först då kan man på djupet i personen. Catrin Bertlin är till exempel gärna en namnlös piga på Knaust, för att det ger henne en bra plattform för att berätta om de prominenta gästerna.

– Detaljerna broderar jag ut, men årtal och sammanhang är det rätta, säger hon.

Stenstan, med sin historia och sina magnifika byggnader, är berättarteaterns naturliga element.

– Där har vi ju kulisserna, scenografin, och fastighetsägarna är så positiva att de ser till att vi kan komma in i husen, säger Tina Johansson.

Men ofta är man utomhus, och ett krux är att det kan vara svårt för rösten att nå fram. Berättarteatern har fått hjälp med röstträning, och det finns mikrofoner. Men de stör synintrycket och om fyra motorcyklar drar igång några meter bort är man ändå chanslös.

– Därför måste vi tänka mycket på var vi ställer oss, säger Inger Westling.

Det största problemet är annars, tycker skådespelarna, att de inte hinner göra alla vandringar människor vill ha. De har ju ordinarie heltidsjobb också. Och trycket blir inte mindre. Sommarens vandringar börjar trilla in. Vårens samarbete med Nordiska kammarorkestern kring "Musik i Stenstan" blev succé och en ny vecka är redan inplanerad.

Dessutom sprider sig deras koncept. Orter i Finland vill sätta igång, Härnösand tänker starta, och sättet att föra vidare historien ska också vävas in i gymnasiekurser i stan. Alla behöver hjälp och råd av Stenstans Berättarteater.

Och, Stenstan i all ära, men det finns ju fler historiskt intressanta miljöer i Sundsvall. Högom, hamnen, Svartvik med sin sågverkshistoria, Selångersån - och inte minst kyrkogården där alla de gamla Stenstadskändisarna, samt många okända, bara väntar på att få stå upp ur sina gravar. I sitt arbete på museet stöter Tina Johansson dagligen på intressanta människoöden ur det förgångna.

För berättarteatern är det livet självt att få berätta. Att känna hur egen stress bara försvinner när man kliver in i rollen. Att få bära på så mycket och så grundlig kunskap om sin hemstad och föra den vidare. Och att få möta människorna, inte minst de som vet vad skådespelarna talar om.

– En gång kom det fram en farbror efter vandringen och sa att han var barnbarnsbarn till min gestalt Kolar-Anna. Jag rös. Då märker man att det vi berättar är äkta och sant, säger Annelie Rydfjord.