1492 landsteg Christofer Columbus på amerikansk jord. Och snart skulle han följas av mängder av kolonialister, som med vapen, slaveri och sjukdomar nästintill utplånade de folk vilkas land de tog.

Det är en osmaklig historia. Betydligt mer livgivande är den musik som uppstod i mötet. Katolska kyrkan tog med sin musiktradition från Europa, och strax föddes Latinamerikas egen barockmusik: de rena, enkla och svala harmonierna som kom över haven från de europeiska hovens förfinade salonger - plus den varmblodiga värdkontinentens rika och medryckande rytmer.

Här är det inte Bachs flerstämmighet, fugor och komplexa stämföring vi möter; snarare är det renässansens klanger och kompositionssätt som lever kvar, och harmoniskt är variationen inte särskilt stor. Det är rytmerna som regerar; växlar, lever och upplivar, med trumman som alltings motor. De är glidande, galopperande, heta, snubblande, smattrande, studsande och någon gång bryter ett ögonblicks vildsinthet genom det tämjda och salongsstädade.

Ensemble Villancico har tagit denna musikskatt till Sverige, och i går avslutade den GA-församlingens minibarockfestival, som firade att sommarmusiken fyller 30 år. Dess sceniska utstrålning, liksom de båda barockdansarnas uppvisningar, nådde nog inte alla i publiken eftersom man från många platser i kyrkbänkarna inte ser koret särskilt bra. Men musiken kunde alla njuta av.

Många av sångerna hade jultema, vilket inte störde oss som varken behärskar spanska, quecha eller aztekspråket nahuatl. Här bjöds ju en körsång som gick utanpå det mesta: exceptionellt klockren, nästan utan vibrato, med utsökt balans mellan rösterna och ackordstoner som la sig på exakt rätt plats med magnetisk orubblighet. Och, från musikerna, spänst i fraserna, drivenhet i fingrarna, mogenhet i känslan.

Den komiska "Hy, hy, hy" liknade en skrattdriven polka. "Tambalagumba" var elegant som en spansk dams snärtiga solfjädersföring. I "Xacaras por primer tono" piskade flöjt, gitarr och kastanjetter upp en stark hetta; "Xicochi" sjöngs på aztekernas språk och hade en intrikat, komplicerat synkoperad rytm.

I "Gallardas por primer tono" virvlade hästarna fram. I den El condor pasa-liknande "Curi" berättade Markus Ströms känsliga och ödsliga flöjtspel om stora vidder och höga berg; "Salga el torilla" drev en nästan kaotiskt hetsig rytm - och bröt av med en koral som kunde ha kommit ur den svenska psalmboken.

Ju mer sång, desto mer europeisk renässans, ju mer instrument, desto mer av Andernas vindar. När trumman gick loss var det kontinentens afrikanska slavar som presenterar sig; när kastanjetterna smattrade och dansarna Daniela Valero och Kaj Sylegård stampade i golvet talade den spanska flamencon.

Sällan hör man musik som så tydligt berättar om en kontinents historia, presenterad elegant, lättsamt, skickligt och varmt. Och som så starkt lockar till att kliva upp ur kyrkbänken och dansa.