I sagotidens Ravund, ett bondesamhälle med jämtländsk folkloreprägel, rymmer unga Ingmari med sin älskade Peranders undan de grymma lagar, som dömer henne till döden om hon inte lyder pappa och gifter sig med Lennart.

I samma midsommarnatt repeterar ett gäng inte alltför klipska skogshuggare en pjäs inför markisinnan Alicias bröllop med den unge thailändaren Tjo-la-long. Och till råga på allt driver övernaturligt skrömt och rackartyg sina egna konflikter, som går ut över människorna i högsta grad. De dödliga må se sig själva som ägare och härskare av Ravund: i slutänden är de ändå viljelösa kryp i händerna på naturens starka krafter.

Naturens och kärlekens krafter är huvudkomponenterna i denna jämtifierade version av Shakespeares trolska och smått absurda komedi. Här är älvorna vittror och troll, de grekiska ungdomarna bondsöner och -döttrar i dräkter som sprakar av obestämd folklore och hantverkarna - förstås - huggare i rutigt.

En mer magnifik utomhusteater än Döda fallets ravin, med sin vy över himmel, berg och landskap, är svårt att tänka sig. Och till på köpet är det publiken, inte de agerande, som är omringad i en cirkel i mitten av skådeplatsen medan spelet bedrivs i alla riktningar.

Drottningens uppvaktande vittror blir övernaturliga av rymdljud, förvrängda röster och kostymer som placerar dem någonstans i blom-insektskategorin. Liksom Oberon och Titania växer de bara upp ur ravinen, tonar fram ur skogen, som vore de en del av den - och det är de ju. De är bara förtätningar, manifestationer, av de naturkrafter som enkelt övermannar en på denna storslagna plats.

– Det är jättekul att vara här igen, säger regissören Karl Seldahl.

För honom och pappa Sven Wollter (som gör Puck som ett burleskt jämttroll) var det en tio år lång dröm som äntligen uppfylldes förra året: att efter Vild-Hussen i mitten av 1990-talet åter få sätta upp teater vid Döda fallet. Med sin Midsommarnattsdröm (med premiär på själva midsommarafton under en kraftladdad himmel med både åska och regnbågar) fyllde de 23 vridläktare och vann teatersajten Nummers läsaromröstning om bästa pjäs i Norrland under 2010.

Nu ges ännu en chans att se den under juli månad, och det är samma pjäs som ifjol, även om några namn är nya; till exempel spelar Anders Tolergård Tjo-la-long, Mikael Rahm huggaren Hugg och Karin de Frumerie en av vittrorna. Det shakespearianska språket är uppblandat med lite Ravundska; en och annan brunkulla är instucken i den sydländska buketten och Tjo-la-longs kravatt bär republiken Jämtlands färger.

– Det är det som är konsten: att spela som om varje gång är den första, säger Kim Anderzon innan hon kryper in i Titanias fladdermuslika kaftan.

– Vi har repeterat i en och en halv vecka och det känns väldigt bra. Vi spelade så mycket i fjol att det sitter, och vi har till och med haft tid att putsa och polera fram små försköningar, så att det blir en högblank föreställning, säger Karl Seldahl.

– Jag tror till och med pjäsen är lite bättre i år. Det kommer till ytterligare en dimension när man sätter upp en pjäs för andra gången, säger Anders Öhrström, som spelar Lennart.

Men någon långkörare blir inte Midsommarnattsdrömmen; inte som Vild-Hussen som spelades fyra-fem säsonger.

– Härifrån hade man gärna sett att vi fortsatt ytterligare med Vild-Hussen. Men vi som var med ville inte göra den till en egen tradition, som gradvis skulle urvattnas. Då var det bättre att gå på något fräscht, säger Sven Wollter.

Därmed inte sagt att det inte blir mer teater i Döda fallet: familjen Wollter-Seldahl har idéer och planer, och förhoppningen är att det så fort som möjligt ska kunna göras nya uppsättningar, andra pjäser, på denna mäktiga scen där natur och kultur så tätt arbetar samman.

Men under hela juli finns ännu chansen att uppleva Midsommarnattsdrömmen: en färgstark sagovärld där människornas syn förvänds lika lätt som man droppar blomsaft på deras sovande ögon; där naturen spelar sitt spel oberoende av deras vilja och där galenskap dyker upp plötsligt och försvinner lika abrupt.

Och när nattens magi dragit bort och besinningen återvänder är det som om inget av allt det märkliga har hänt. Och ändå har så mycket hänt.