Hon skrev berättelsen redan på gymnasiet.

– Jag hade en jättebra lärare som lät oss prova att skriva i sagoform. Då skrev jag första utkastet och så blev det inget mer med det. Men ibland tänkte jag att jag borde ha gjort en bok.

Barnen Samuel och Sol träffas en sommar, leker ihop och skiljs åt, och vem Sol egentligen är blir aldrig utsagt. Och berättelsen fanns på något sätt kvar i Viola Norell, kanske för att hon själv hört så många sagor som barn och vävts in i det nordiska sagoberättandet som bygger på naturens enslighet och mystik, folktrons väsen och stark fantasi.

– Jag älskade sagor när jag var liten; jag är uppvuxen med skogen och med älvor, vättar och troll. Det är så mycket jag i den här berättelsen, säger hon.

När hon flyttade till Klingsta hamnade hon dessutom vid en tjärn, som liksom skogen är viktig i sagan. Så fick sagan ännu mer kraft. Men illustrationer saknades.

– Jag kan inte rita, men jag ville ändå ha bilderna som jag själv ser dem. Till slut hittade jag Maria Bernhardsson, en bekant till en bekant, i Göteborg. Hon skickade ett bildprov och det var precis vad jag vill ha.

– Vi skickade in till sådär hundra miljoner förlag, som sa nej tack. Man gör inte sagor i dag; det ska vara dagismiljö, skolmiljö och verklighet, och man satsar ytterst sällan på en debutant. Men jag tycker man ska skriva nya sagor också i dag, säger hon.

Hon undersökte också print-on-demand och andra hjälpföretag för den som själv vill ge ut sin bok, men hon tyckte att kostnaderna blev väl höga.

– Mycket av det de tar betalt för kan man göra själv, säger hon.

Och det tog hon itu med; hon till och med praoade på ett tryckeri i Stockholm för att lära sig mer om processen. Vänner hjälpte till där de kunde; till exempel tog Sundsvallskonstnären Olof Ahlström på sig att sätta boken och ge den en grafisk form. Så blev bokutgivningen också ett roligt gemenskapsprojekt med gamla och nya vänner, och slutligen fann hon ett tryckeri i Östeuropa som kunde trycka 300 exemplar till en rimlig kostnad.

För henne är boken nu, som färdig, också ett budskap till dagens barn om hur viktigt det är att vara ute i skogen och stillheten, där fantasin får lugn och ro att löpa fritt. Hon har fler berättelser i huvudet, som har överlevt högskoleårens alla PM, rapporter och hemtentor; ett nyttoskrivande som hon annars tycker dödade mycket av det spontana skrivandet.

– Och visst blev jag nedslagen av alla nej från förlagen och tänkte att nej, jag kommer aldrig att ge ut en bok. Men om man inpräntar i sina barn att de ska vara starka och gå sin egen väg måste man vara en god förebild, säger hon.