En bibel, möjligen. Annars var barndomshemmet i södra Lappland tomt på böcker.

– Och radion sattes bara på för att höra nyheter och något naturprogram. Den enda musik som hördes var gamle lappen Åime som jojkade, eftersom vi hyrde ut åt samerna. Och så naturens ljud, säger hon.

Senare fick hennes operaverksamma föräldrar fast engagemang i Göteborg och familjen flyttade. Så småningom kom 50-talets naivistiskt illustrerade bildsagor, Kitty, Kulla-Gulla och Fem-böckerna in i hennes liv. Men ännu var de bara berättelser, inte en författares ord.

När Författaren trädde in på scenen var det ingen mindre än årets jubilar, August Strindberg.

– Jag blev hel knockad av första sidan i "Röda rummet". Plötsligt upptäckte jag att det fanns en författare som talade till mig, och metoder för att göra det. Han började i naturen, som var så viktig för mig, sedan slängde han in pigan, köksan och stekflottet och till sist den stolte mannen i överrock - och så började dialogen.

Senare i livet blev "rotböckerna" viktiga. Sara Lidman, Herbjörg Wassmo och Kerstin Ekman talade alla om kraftfulla kvinnor i karga land. Här blev Kim Ottosson medveten om, och stolt över, sitt kvinnliga arv och de starka kvinnor som burit fram henne. "Rotböckerna" kan också vara mer konkreta och handla direkt om platsen där minnena finns; det är nödvändigt för en människa att söka sina rötter, menar hon.

Mare Kandres "Bestiarium" är något helt annat. Där drar huvudpersonen omkring på ett monster, en modersbest som han fångat i havet.

– Den är grotesk, men ändå acceptabel. Om man gör upp med Moder Jord, modersgestalten eller något annat är upp till var och en. Men för mig var den ett äventyr att läsa, säger Kim Ottosson.

Hon har också en dragning till naturböcker med bilder att försjunka i, för gamla Husmoderns köksalmanacka som är både recepttips och tidsdokument, och med deckare som man läser mer som avkoppling än för att få en läsupplevelse.

Serier gillar hon inte. Till sina barns förnöjelse har hon svårt att tillägna sig ordningsföljden för texterna. Men hon läser gärna böcker som står i samklang med hennes politiska övertygelse, som Noam Chomskys "Propagandans makt" och Richard Wilkinson/Kate Pickets "Jämlikhetsanden".

– Som politiker måste man tycka om att läsa och vara intresserad av det skrivna ordet. Annars ser man inte sammanhangen och klarar inte uppgiften.

– Jag använder böcker som godis och belöning. När jag till exempel har plöjt igenom Norra Kajens miljöbeskrivning tillåter jag mig att läsa några kapitel i John Irvings "Sista natten i Twisted River", säger hon.