Annika Strömberg bor i Ljusdal, men är uppvuxen i Matfors och ställer nu ut mitt emot den gymnasieskola där hon en gång läste med sikte på att bli tandläkare.

Det blev hon också, tills arbetsskador satte punkt för dentalbanan. Numera är hon anställd vid Ljusdals kommuns kulturavdelning, arbetar med grafisk design - och målar.

När hon mådde som sämst var måleriet en väg till hälsa, och när hon lät penseln göra vad den ville kom det saker som förvånade henne: färger, änglar, glitter och hjärtan. Från denna terapeutiska period kommer de naivistiska änglarna: de som spelar dragspel (som hennes far), dansar, ser obestämt lyckliga ut och ibland har samma runda former som de uråldriga gudinneskulpturer som hittas vid utgrävningar.

Det svåra med terapeutisk konst är att det sällan går att överföra sin egen upplevelse till andra. Den utomstående som inte vet vad änglarna har betytt för Annika Strömberg ser dem troligen inte som symboliska, snarare som potentiella barnboksillustrationer, glada och småroliga men inte personliga, inte djup konst.

Personligt blir det i stället när hela berättelsen ryms i motivet. Som i den serie småbilder som är inspirerad av en god vän med bröstcancer. Här har varje ängel ett eget uttryck, som om vännen avbildats dag efter dag. Här är de goda dagarna, då hon är glad, tapper och till och med lite förförisk eller galghumoristisk, och de dåliga då hon är mager, insjunken, trött och modlös.

Att hon ibland tycks bära turban i stället för hår är talande, och i änglavingarna kan man läsa in såväl en dödsdom som en beundransvärd karaktär. Det är känslofulla och starka bilder, som dock kräver varandras sällskap för att hela vidden ska framträda.

Också en serie, men samtidigt med spännvidd inom varje målning, är bilderna där en mops är huvudfigur. Här finns kontraster både tekniskt - figurativ mops mot abstrakt bakgrund - och i motiven.

Mopsen är kedjad, bunden, instängd och satt bakom galler. Senare, om man följer ordningen, börjar bakgrunderna att spela allt livligare mot mopsen och väcka intressanta frågor.

Varför har mopsen ett fågelbo på huvudet och varför skymtar ett övergivet hus i den röriga tillvaro som den oroliga bakgrunden antyder? Och där mopsen sitter med dumstrut på huvudet i något som liknar ett par lungor, vad gör hackspetten där? Är det en upplevelse av värken, den obegripliga, bultande?

När hoppet börjar stiga igen får mopsen lära sig gå - men på två ben. De diffusa stegarna blir utvägar, stödjande händer finns. Här vimlar av symbolik och gåtor för betraktaren att läsa in sig i.

Det är konst som engagerar och inte låter sig avfärdas snabbt; som var och en bär sin egen historia.