Madrigalkören är troligen Sundsvalls äldsta kör - inte vad gäller medlemmarnas ålder utan körens. 1906 startade den som Sundsvalls Godtemplarkör och sedan dess har verksamheten varit obruten. Äldst i tjänst just nu är Margareta Stenskog, som sjungit sedan 1972.

Numera krävs inte totalnykterhet för att sjunga. Däremot är kören, trots att madrigaler är profana visor, kyrkokör på deltid. En gång i månaden sjunger man i högmässan i GA-kyrkan, och i gengäld bistår församlingen med två körledare, Pernilla Backlund och Yamandù Pontvik.

Att ha två ledare som kan hjälpas åt känns lyxigt, tycker kören.

– Det är en tillgång när man kan samarbeta. Pernilla är klassiskt skolad, jag är mer folklig. Vi kan dela upp kören och stämöva, säger Yamandù Pontvik.

Båda har satt avtryck i repertoaren. Det var Pernilla Backlunds förslag att ta upp Vivaldis Gloria - ett stycke att bita i som lyfte kören - och med Yamandù Pontvik sjunger man ibland på spanska.

Han är kraften bakom vårens projekt, sångcykeln Dansa min älskling, där han arrangerat och blandat sånger och musik från sina två kulturer. Den 17 maj är det konsert tillsammans med tre andra körer, solister och musiker.

Denna övning gnuggar Pernilla Backlund Emigrantvisan, den där utvandrarna säljer sina hemman. Basar och tenorer ska öva in komprytm: några sjunger do-dam, do-dam medan andra sjunger do-dam-do.

Det är körernas vardag - att nöta rytmer och tonhöjder, lära sig hitta varandra. Till slut, efter månader, kan man inkassera lönen: en sammansmält klang som riktigt rungar.

Som när Pernilla Backlund säger: "Nu sjunger vi något vi kan" och så kommer en av favoritsångerna "En gång i min ungdom". Utantill, väldrillat och med tjo, stamp och glädje.

Annars sjunger Madrigalkören svenska körklassiker, visor och lite av varje. Julkonserten är en tradition, Valborgsbrasorna också. Utöver det och gudstjänsterna försöker man ge ett par konserter årligen. Om ett år blir det till exempel ett visprogram tillsammans med Nordiska Blåsarkvintetten.

Om man ser bakåt finns många roliga minnen.

– Julkonserterna vi gjorde i Tonhallen i mitten av 90-talet med artister som Cyndee Peters, Putte Wickman och Roger Pontare, säger Billy Norberg.

– På Åland fick vi ge en tant våra autografer, och hon ville att vi skulle komma tillbaka och sjunga på hennes begravning, säger Eva Löfstrand.

Och så var det när alla stod utanför Konsum på Alnö i januari och sjöng sången Sommarnatt för en 50-årsjubilar i kören. Eller klangen i kyrkovalvet i Prag, eller när en tant kallade dem "Änglar från Sverige".

Och varför man sjunger? Ja, gemenskap förstås; att skapa tillsammans. Och så den totala avkopplingen, energin som all musik ger.

– Från att man står med ett notblad i handen och knappt vet vad som är upp och ner, till att man kan musiken tillsammans: det är en fantastisk resa, säger Billy Norberg.

– Med noterna i handen kan man inte tänka på jobbet. Det blir en koncentration som ger rening, tillägger han.