Här finns allt. Dobbel och spel, en bedrägerihistoria, dansband, spel- och annat missbruk, skilsmässa, mc-gäng, beskyddarverksamhet, åldringsvård och mycket mer. Av allt vi dagligen läser om i tidningar har Martin Lindberg skrivit en rasande rolig teaterpjäs, där allt förklaras och får mening av ett knippe dansbandslåtar.

Nu spelas den på Sveateatern, urpremiär i lördags kväll, i Lindbergs egen uppsättning och med en ensemble som i snabba scenbyten leker och lockar fram allt från djupaste allvar till dråplik dramatik och lättsam underhållning. ”Sockerdagar” kallas det hela och ska den liknas vid något är det kanske en blogg – där allt kommenteras, snabbt och utan djupare eftertanke men träffande, spirituellt och till sist, faktiskt, blir en bild av det samtida Sverige, åtminstone medieberättelsen.

Platsen är en godisfabrik, personerna några anställda där. Av sektionschefen Börje lockas de in i ett spelbolag, med drömmen om en storvinst på V 75. Hjälp får de av Lenita, kassörska på Ica, med förmågan att kommunicera med hästar.

Ett genialt upplägg: Lenita avläser hästars form och pekar ut vinnare, Börje skriver ned den rätta raden.

Och visst, de vinner drygt fem miljoner, var och en av dem blir miljonär. Men så enkelt är det inte. Börje visar sig vara spelmissbrukare och dras med stora skulder på nätpoker; han faller för frestelsen att använda insatsen på Bergsåker på annat vis.

En av de fem är Pierre som flyttat hem från Borås. Där drev han en lyckad restaurang ända tills en dag Hasse uppenbarade sig på sin motorcykel, erbjöd hjälp och skydd. Men när Pierre inte betalar visar sig mc-gänget vara mordbrännare och han förlorar allt utom sin skuld till Hasse.

Lenitas dröm är mindre en V 75:a än att bli dansbandssångerska men blir utkonkurrerad av den blonda Anna som är befriad från den erfarenhet som förmörkar Lenitas liv, tiden som missbrukare.

Tragedier och problem duggar tätt i Lindbergs pjäs men skildras med lätt hand och stor lekfullhet av de fem på Sveateaterns scengolv. Snabbt växlar de mellan olika roller, tillsammans delar de på 22, med snubblande snabba kostym- och karaktärsbyten. Vilket är en del av finessen i Lindbergs uppsättning. Det händer rent av att de käbblar om vem som ska spela vilken roll.

Och, egentligen, är det ingen teaterföreställning. Det är i stället en sammankomst där de fem ska förklara, närmast för de andra på godisfabriken, vad som verkligen har hänt, med spelet, med Börje som försvann, med mördarna som jagade Pierre, med den döda katten som hängde på hans dörr, med grannen Östen. Och så vidare. Den sanna historien, inte den tidningar berättat om och rent av blev ett tv-inslag: om de fem som vann högsta vinsten men ändå inte. Och iscensatte ett slags bedrägeri som ger alla händelser, alla scenväxlingar en inramning, föreställningen en spänning.

Det är inte den mest djupsinniga av pjäser. Men den är intelligent i alla sina sekundsnabba iakttagelser, alla träffande nedslag i samtiden, i satiren över spelandet och dansbandsvärlden, alla dessa märkliga och alldeles vardagliga människor.

Den spelas med lättsam fantasi, sprudlande humör och leklysten komik.

Helena Svartlings rasande ilska, Gisela Nilsson förunderliga förmåga att med några kroppsrörelser bli 50 år äldre, Marie-Thérèse Sazzarins matronlika utstrålning, Iso Porovics kraftfulla skräck för de inbillade mc-banditer som jagar hans rollfigur Pierre, Ingmar Virtas uppblåste spelmissbrukande sektionschef, nästa sekund den påträngande grannen Östen. Hela tiden rollbyten, snabba karaktärer.

Och mycket roligt. Framför allt är ”Sockerdagar”, åtminstone här, hos Teater Västernorrland, en mycket underhållande pjäs som lyckas balansera allvaret mot komiken, det träffande mot det skissartade, drömmarna mot den krassa verkligheten. Och kanske rent av ger dansbandsmusiken något slags existentiell betydelse, om än ironisk.

Att boka biljetter till ”Sockerdagar” är, för att tala travspråk, en spik.