Fredrik Lindström - på semester bland dialekter
Med \"Värsta språket\" blev Fredrik Lindström hela Sveriges språkfarbror.
Med sitt nya program \"Svenska dialektmysterier\" vänder han sig till de språkvetenskapliga finsmakarna.
Relaterat
Fredrik Lindström växlar mellan stockholmska och sörmländska beroende på sällskapet.
I "Svenska språkmysterier" åker Fredrik Lindström på upptäcktsfärd i Sverige för att reda ut hur dialekter påverkas av kynne, och vice versa.
Fredrik Lindström går på djupet med svenska dialekter i programserien "Svenska dialektmysterier".
Som många människor har Fredrik Lindström olika dialekter för olika tillfällen. Nu befinner han sig i yrkesrollen och pratar en stram Stockholmsinfluerad rikssvenska.
Men i mötet med barndomskompisar från Eskilstuna hittar han genast tillbaka till sörmländskan.
Ju mer känslosamt desto mer direkt kommer den. I chock pratar alla den dialekt de hade vid 12 års ålder. Vill man göra lite privata dialektforskningar ska man hoppa in och säga \"Det brinner, det brinner!\" och slå på en bandspelare, säger han.
I \"Svenska dialektmysterier\" reser Fredrik Lindström runt i Sverige och försöker med hjälp av språkhistoria svara på frågor som \"är alla göteborgare glada?\", \"varför är norrlänningar så tystlåtna?\" och \"varför är skånskan den minst populära dialekten i resten av Sverige?\".
Jag tycker att det är roligt att resa i Sverige. Jag tillbringar de flesta av mina semestrar i Sverige och åker inte så mycket till Medelhavet eller exotiska platser. Så för mig är det bara ett nöje att få vara en vecka i Skåne och filma.
\"Svenska dialektmysterier\" har en annan ton än \"Värsta språket\". Det vimlar inte att käcka faktarutor eller knäppa infall - i stället får dialektområdet som skildras bestämma tempot. När Fredrik Lindström besöker lappländska Blattnicksele faller han in i ortsbornas stillsamma livsföring, fiskar lax och sitter tyst vid köksbordet hemma hos Alma i Huftasträsk. I Göteborg blir det frejdigare - han slänger käft med handlarna i Feskekörka och blir pepprad med vitsar vid kajkanten.
Entusiasmen skiner allra klarast när han pratar om resan till finska Österbotten, en svensk koloni på andra sidan Östersjön. Här fick språkvetaren en härlig överraskning.
De pratar en dialekt som påminner mycket om dialekterna i Mälardalen för några hundra år sedan. Dem har jag tidigare bara kunnat studera i skriftliga källor. Men i Österbotten pratar unga människor den dialekten, helt levande - de böjer pizza i femininum. Det var otroligt häftigt för mig, som att kliva rakt in i 1500-talet.
Något som förvånade mig negativt var hur lite dialekt man pratade i Dalarna, i alla fall i de stickprov vi gjorde. Vi var i Leksand och Rättvik och det var i princip omöjligt att få en ung människa att säga någonting på dalmål. De pratade något slags stockholmska med varandra.
Fredrik Lindström utmanar återigen vanföreställningarna kring svenskan. I \"Värsta språket\" handlade det om att uppvärdera talspråket i förhållande till skriftspråket - att språk börjar med tal, inte bokstäver på papper. Nu vill han visa hur dialekterna föregick rikssvenskan, som egentligen bara konstruerades för att alla skulle kunna förstå varandra.
Väldigt många människor i Sverige lever med föreställningen att rikssvenskan är själva svenskan och sedan finns det ett antal olika - mer eller mindre charmiga - lokala varianter som bygger på att man slarvat i olika ändar av landet och inte fått till rikssvenskan ordentligt.
Historiskt är det ju tvärtom. Först fanns dialekterna och sedan när Sverige började styras centralt på 1600-talet kompromissades det fram en rikssvenska.
Fredrik Lindström tackade nej till att göra en tredje säsong av \"Värsta språket\" för att han från början inte hade tänkt sig att göra mer än en. Dessutom trivdes han inte med popularitetens baksidor - att ständigt få frågor om språk i Konsumkön. Men Lindström tror inte att \"Svenska språkmysterier\" kommer att medföra något liknande.
Det här kommer inte alls att ha lika höga tittarsiffror. \"Värsta språket\" kunde man knäppa på utan att vara så språkintresserad; här förutsätter det att man har ett intresse för dialekter och vill få lite fördjupad kunskap.
Programmet får premiär den 11 januari och efter det ska han ta itu med redigeringen av en bok om Sveriges födelse som han har skrivit tillsammans med sin bror. Den kommer ut efter sommaren. Dessutom pågår diskussioner om ännu en tv-serie, den här gången om den svenska mentaliteten.
Vi pratat lite med utgångspunkt i att svensk mentalitet borde vara intressant både för en svensk publik och internationellt. Vi har så väldigt mycket ytterligheter, tydliga fördelar och maximala nackdelar av att ligga i civilisationens framkant.
Vilket är ditt drömprojekt?
Jag skulle vilja göra en riktigt ordentlig och påkostad serie om det svenska språkets historia. Det är ju min mammas gata. (PM)
-
Fredrik Lindström listar sina favoritdialektord:
* Pumla
I en ansenlig del av Norrland betyder det julgranskula. Det är ett originellt ord som är härligt och låter väldigt... man får nästa lust att gå fram och \"pumla\" på den.
* Sanda
Stockholmska för att vidta försiktighetsåtgärder eller preventiva åtgärder. \"Nu har han varit ute och krökat fyra dagar i rad, nu får han fan ta och börja sanda lite\" - ta det lite försiktigt. Det är skönt.
* Flabben
Skånska för munnen. Det är så urskånskt, \"hull flabben påe daj\".
Men i mötet med barndomskompisar från Eskilstuna hittar han genast tillbaka till sörmländskan.
Ju mer känslosamt desto mer direkt kommer den. I chock pratar alla den dialekt de hade vid 12 års ålder. Vill man göra lite privata dialektforskningar ska man hoppa in och säga \"Det brinner, det brinner!\" och slå på en bandspelare, säger han.
I \"Svenska dialektmysterier\" reser Fredrik Lindström runt i Sverige och försöker med hjälp av språkhistoria svara på frågor som \"är alla göteborgare glada?\", \"varför är norrlänningar så tystlåtna?\" och \"varför är skånskan den minst populära dialekten i resten av Sverige?\".
Jag tycker att det är roligt att resa i Sverige. Jag tillbringar de flesta av mina semestrar i Sverige och åker inte så mycket till Medelhavet eller exotiska platser. Så för mig är det bara ett nöje att få vara en vecka i Skåne och filma.
\"Svenska dialektmysterier\" har en annan ton än \"Värsta språket\". Det vimlar inte att käcka faktarutor eller knäppa infall - i stället får dialektområdet som skildras bestämma tempot. När Fredrik Lindström besöker lappländska Blattnicksele faller han in i ortsbornas stillsamma livsföring, fiskar lax och sitter tyst vid köksbordet hemma hos Alma i Huftasträsk. I Göteborg blir det frejdigare - han slänger käft med handlarna i Feskekörka och blir pepprad med vitsar vid kajkanten.
Entusiasmen skiner allra klarast när han pratar om resan till finska Österbotten, en svensk koloni på andra sidan Östersjön. Här fick språkvetaren en härlig överraskning.
De pratar en dialekt som påminner mycket om dialekterna i Mälardalen för några hundra år sedan. Dem har jag tidigare bara kunnat studera i skriftliga källor. Men i Österbotten pratar unga människor den dialekten, helt levande - de böjer pizza i femininum. Det var otroligt häftigt för mig, som att kliva rakt in i 1500-talet.
Något som förvånade mig negativt var hur lite dialekt man pratade i Dalarna, i alla fall i de stickprov vi gjorde. Vi var i Leksand och Rättvik och det var i princip omöjligt att få en ung människa att säga någonting på dalmål. De pratade något slags stockholmska med varandra.
Fredrik Lindström utmanar återigen vanföreställningarna kring svenskan. I \"Värsta språket\" handlade det om att uppvärdera talspråket i förhållande till skriftspråket - att språk börjar med tal, inte bokstäver på papper. Nu vill han visa hur dialekterna föregick rikssvenskan, som egentligen bara konstruerades för att alla skulle kunna förstå varandra.
Väldigt många människor i Sverige lever med föreställningen att rikssvenskan är själva svenskan och sedan finns det ett antal olika - mer eller mindre charmiga - lokala varianter som bygger på att man slarvat i olika ändar av landet och inte fått till rikssvenskan ordentligt.
Historiskt är det ju tvärtom. Först fanns dialekterna och sedan när Sverige började styras centralt på 1600-talet kompromissades det fram en rikssvenska.
Fredrik Lindström tackade nej till att göra en tredje säsong av \"Värsta språket\" för att han från början inte hade tänkt sig att göra mer än en. Dessutom trivdes han inte med popularitetens baksidor - att ständigt få frågor om språk i Konsumkön. Men Lindström tror inte att \"Svenska språkmysterier\" kommer att medföra något liknande.
Det här kommer inte alls att ha lika höga tittarsiffror. \"Värsta språket\" kunde man knäppa på utan att vara så språkintresserad; här förutsätter det att man har ett intresse för dialekter och vill få lite fördjupad kunskap.
Programmet får premiär den 11 januari och efter det ska han ta itu med redigeringen av en bok om Sveriges födelse som han har skrivit tillsammans med sin bror. Den kommer ut efter sommaren. Dessutom pågår diskussioner om ännu en tv-serie, den här gången om den svenska mentaliteten.
Vi pratat lite med utgångspunkt i att svensk mentalitet borde vara intressant både för en svensk publik och internationellt. Vi har så väldigt mycket ytterligheter, tydliga fördelar och maximala nackdelar av att ligga i civilisationens framkant.
Vilket är ditt drömprojekt?
Jag skulle vilja göra en riktigt ordentlig och påkostad serie om det svenska språkets historia. Det är ju min mammas gata. (PM)
-
Fredrik Lindström listar sina favoritdialektord:
* Pumla
I en ansenlig del av Norrland betyder det julgranskula. Det är ett originellt ord som är härligt och låter väldigt... man får nästa lust att gå fram och \"pumla\" på den.
* Sanda
Stockholmska för att vidta försiktighetsåtgärder eller preventiva åtgärder. \"Nu har han varit ute och krökat fyra dagar i rad, nu får han fan ta och börja sanda lite\" - ta det lite försiktigt. Det är skönt.
* Flabben
Skånska för munnen. Det är så urskånskt, \"hull flabben påe daj\".































