I livet, när han blev äldre, fick han försvara sig, reda ut, förklara. Det han skrivit på 20-talet, när han bodde i München, följde honom likt en skugga. De mest illasinnade såg honom som nazist. De ville inte se hans intresse för, rent av kärlek till Tyskland som något egentligen traditionellt svenskt; andra hade varit före honom, under sekler bakåt. De ville inte heller minnas hans misstänksamhet mot nazismens ungdomskult eller hans självklara motstånd mot all form av antisemitism.
Nu, när han är död sedan snart ett halvsekel, är han mer eller mindre bortglömd. Hans barndomsstad, Härnösand, minns med stolthet den egensinnige samhällskritiker \"Lubbe\" Nordström liksom skalden och biskopen Franz Michael Franzén. Om Bertil Malmberg knappt ett ord.
Hans böcker är för länge sedan utgångna>; ingen har fått idén att ge ut dem på nytt, samlingsverk finns inte. I mycket var Malmberg en diktare knuten till den tid han levde i, sitt sekel.
Det är så han ska läsas, som \"Diktaren i sitt sekel\". Det visar Peter Luthersson och Anders Mortensen med det urval artiklar, tillfällighetsdikt och en del opublicerat de ställt samman till en bok med denna titel. Det är inte i första hand en äreräddning av Malmberg; här finns också hans dunkla sidor med. Men ett sätt att göra honom läst, till och med aktuell igen; författarskapet får en frist före den totala glömskan.
Nu, långt efteråt, blir Malmberg något av solitär. Med sin borgerliga bakgrund hade han ingen hemhörighet bland arbetarförfattarna. Med sin syn på modernismen kände han sig inte heller hemma där. Han levde i mycket på gränsen mellan det svenska och det, främst, tyska. Av hans journalistik, åtminstone den Luthersson och Mortensen valt, handlar majoriteten om tyska förhållanden.
Det är kanske självklart. Det var där Malmberg kände sig hemma och det är hans syn på Tyskland, mellan krigen, under och efter det andra, som gör honom sammansatt, mystisk för många. Var stod han egentligen?
Alldeles uppenbart närde han i det tidiga 20-talet förhoppningar om nationalsocialismen. I det tyska kaos som var en följd av kriget och Versaillesfreden framstod de handlingskraftiga grupperna kring Hitler som något av Tysklands räddning. Malmberg var inte ensam om att se den tidiga nationalsocialismen som en framtid. Det är betecknande att han samtidigt misstrodde Mussolini och d\'Annunzio som han såg som löjeväckande operettfigurer; nazism var något annat än fascism.
Att den nationalsocialistiska läran utgick från en stark auktoritet var mindre besvärande för Malmberg. Han hade sin dubier om demokratin.
När han 1927 gjorde en resa till Budapest skrev han:
\"Min resa är en flykt i så måtto, som jag anträtt den i förhoppning att kunna undkomma det moderna Europas av så många olika mikrober men främst av en mördande tråkighets, en demokratisk likformighets bacillkultur förgiftade atmosfär.\"
Malmberg var den ensamme esteten som passade illa i den likformiga, jämlika demokratin. \"Ryssarna uppvöäcka vår undran, tyskartna vår fasa, de s k västerländska demokratierna vår leda\", skrev han i krigets slutskede, februari 1945. Det var denna leda som lockade honom till Tyskland.
Men snart såg han genom de nazistiska propagandaridåerna. Hans beundran för Hitler som person och ledare (\"hans personlighet är utomordentligt fängslande\", skrev Malmberg 1923) ändrades snart. I mycket var det nazismens ungdomskult som stötte bort honom.
Han var tilltalad av dess estetiska sida men betonade, i essän \"Ungdomskulten i Tredje riket\", hur nära denna sida låg de frånstötande sidorna av kulten om den rena, tappra, perfekta människan. Det var en kult som vände sig mot livet självt; Malmberg såg det som ett desperat försök att motverka en traditionell kulturs avtagande krafter.
Denna kult av den perfekta människan hade som bekant också en förödande sida: den antisemitism som ledde till Förintelsen. I den frågan finns i Malmbergs skrifter inte ett uns tvekan. Han var en självklar, övertygad och välformulerad motståndare till alla former av antisemitism.
Lutherssons och Mortensens urval ger en god bild av den mångbottnade men med tiden allt klarare synen på Tyskland i Malmbergs författarskap. I sin inledning har de också tagit vägen över tidningen Den svenske nationalsocialisten, en utmärkt källa för svensk nazistjakt. Där kritiseras Sten Selander men än mer Malmberg; även om han i något sammanhang använde det för nazisterna tilltalande ordet \"ras\". Trots angreppen fick de borgerliga författarna Selander och Malmberg dras med rykte som svenska sympatisörer till nazismen. Medan den kulturradikaler i efterhand hållit som mysfabror, Karl Vennberg, över huvud aldrig angrips i tidningen, av skäl som blev uppenbara långt senare. Vennberg hade i tur och ordning engagerats av kristen tro, nazism och kommunism; men det var det senare, med en och annan teologisk återblick, som präglade bilden av honom.
Den politiska och tidsbundna sidan av Bertil Malmberg präglade och har fortsatt prägla bilden av honom. Den litterära har hamnat något i skuggan, möjligen därför att den är än mer mångtydig.
Malmberg var i mycket, hur nära sin tid han än levde, en traditionalist. Det var i det perspektivet han betraktade modernismen inom dikten och konsten. Hans syn på funktionalismen är talande: enkelt uttryckt såg han denna arkitektoniska stil som ett sätt att bygga fyrkantiga lådor, trava dem på varandra och kalla det bostäder. \"Förljugen byggnadskonst\", kallade han den.
Så drastisk var inte hans syn på den litterära modernismen. Men han såg den i ett längre perspektiv. För honom var Hölderin portalfiguren i modernismen, bryggan mellan romantik och modernism. Men han drogs också till Baudelaire, som han tolkade. Det som lockade var i mycket Baudelaires mörka sidor.
Dragningen till det mörka, frånstötande återkommer ofta hos Malmberg. \"Malmberg hade ju en bortvänd sida\", skrev Werner Aspenström i sin akademiska minnesteckning om honom 1987, \"rakt motsatt den oförvitligt och älskvärt borgerliga, en lust att sjunka, att \'besudla sig\', att \'gå på grönbete i helvetet\'\". Det är kanske det som stör: att det fanns, minst, två sidor Malmberg.
Om än traditionalist var han tidigt hemmastadd också i modernismen, med Hölderin och Baudelaire, med tidig tysk modernism. Han var snart med på noterna också inom svensk modernism. \"Lundkvist, den tidige Ekelöf, Lindegren och flera andra ha verkat som öppnare av hemliga lås i den internationella dikten\".
Det är Malmbergs intresse för dikten i sig, dess estetiska existens, som präglar hans litteratursyn. \"Språket har alltifrån ungdomen för mig varit ett magiskt verktyg\", skriver han. Det är den synen som håller samman hans författarskap, hur splittrat och stundtals motsägelsefullt det annars kan förefalla. Malmberg var inte främmande för att ompröva tidigare ställningstaganden; egentligen var han hela tiden på väg mot något nytt, lämnande det gamla bakom sig, vare sig det var ungdomlig Tysklandsbeundran eller litterära stilideal.
Men kanske var det hans drag av estetisk ensling som efter hans död bidrog till den snabba, allt djupare glömskan. Den spänning som fanns i hans skrivande försvann med hans död; mycket vissnade alltför snabbt. Men mycket tål att läsas.
Urvalet i \"Diktaren i sin tid\" ger en mångsidig Malmberg. Här finns den skicklige, fingerfärdiga tillfällighetsdiktaren, väl inläst på sina ämnen, välformulerad men också med bevarad personlighet.
Han skriver vackert om Heidensstam som ungdomens diktare (när han själv är ung), vackert om Levertin, uppskattande om Klara Johansson, insiktsfulla essäer om Goffried Benn och Stefan Georg och, en aning överraskande kanske, en hyllning till Karl Gerhard.
Ett stycke Malmberg redivivus, återupplivad.
Vilket uppenbarligen behövs.
En marsdag 2000 vandrade en sentida ledamot av Svenska Akademien, Knut Ahnlund, på Lidingö kyrkogård. Och fann gravstenen: \"Skalden Bertil Malmberg / född 13.8.1889 / död 11.2.1958 / En av De aderton i Svenska Akademien\". Och intill ett meddelande från kyrkogårdsförvaltningen: eftersom graven saknade innehavare som var i livet riskerade den att utplånas och återanvändas av någon annan.
Ahnlund skrev en artikel i Svenska Dagbladet om detta sentida öde för innehavaren av stol nr 18. Vilket fick Akademien att bistå kyrkogårdsförvaltningen med 600 kronor vilket räddade Bertil Malmbergs grav för eftervärlden.
Att Akademien nu bidragit till utgivningen av \"Diktaren i sin tid\" tycks naturligt. Men rimligen skulle Malmberg platsa i Akademiens klasskerserie, om inte annat med sin självbiografiska klassiker \"Åke och hans värld\", möjligen den enda bok av honom en bredare allmänhet i dag kan dra sig till minnes.