När jag första gången hörde talas om de von Sydowska morden gick jag i nian i dåvarande Högre allmänna läroverket, numera Hedbergska skolan, i Sundsvall. I kursplanen ingick att vi skulle hålla föredrag för klassen och jag hade redan klarat av mitt, om antikens sju underverk. Det var därför med vissa förväntningar jag satt på min plats alldeles nedanför katedern och väntade på att min bästa kompis Anders Frigell skulle hålla sitt föredrag. Kanske skulle jag också få chans att \"härja\" med honom, störa honom så att han kom av sig.
Det blev inte så. I stället blev det jag som kom av mig.
Ämnet för föredraget var Ett berömt svenskt brottsfall, och det som han berättade om var de von Sydowska morden. Eftersom namnet var välbekant, men inte morden, gick jag sedan hem och frågade min mor: \"Har vi mördare i släkten?\"
Min mammas svar var kort: \"Ja.\"
Och så talade vi inte mer om den saken.
Men med Anders talade jag en hel del om saken, både då och senare.
I själva verket har det varit ett återkommande samtalsämne, inte minst sedan vi kom till Uppsala och började studera. Inte så att vi talade om det varje gång vi sågs, men det dök upp då och då, när vi var ute och svirade på Gillet eller när Anders gjort nya rön.
- Under skolåren hade jag två stora intressen, teater och kriminalhistoria. Det senare intresset delade jag med min far, och det var i en av hans böcker, Polisen lägger pussel, som jag hittade en artikel om morden. Jag blev intresserad av det för att man inte förstod varför det begicks, berättar Anders Frigell.
Teaterintresset, som vi båda delade, kunde vi få utlopp för i det som då var nykterhetsföreningen Vigor vid läroverket. Nu är föreningen varken en nykterhets- eller en skolförening. Det förra är resultatet av en naturlig utveckling - det var i längden ohållbart att ha nykterhet som krav för att få vara med i skolans populäraste förening - medan det senare är den sorgliga följden av att politisk korrekthet slagit följe med rigiditet.
Det kriminalhistoriska intresset har Anders Frigell behållit. Han blev dock inte brottmålsadvokat som han först trott utan affärsjurist.
- I Uppsala kunde vi fortsätta att utveckla det här intresset för att stå på scen och i mitt fall också att skriva för scenen, framför allt i Juvenalorden, ett i Uppsala välbekant studentsällskap. Jag skrev ett antal spex, däribland ett som i själva verket var ett kriminaldrama.
- Ja, det var en av de många gånger som jag dog i dina spex. Det hörde liksom till att Sydow skulle dö. Och nu har du skrivit en pjäs där du tar livet av tre stycken Sydowar.
- Ja, min fru och jag var nere i Yngsjö, där de satt upp en pjäs om Yngsjömordet, som är ett psykologiskt mycket intressant mordfall. Nu kom vi för sent för att få biljetter, så vi satt utanför själva spelplatsen när jag kom att tala om mordet med en person som satt bredvid. Han kunde nästan lika mycket som jag om det så jag blev nyfiken och frågade hur det kom sig att han kunde så mycket om Yngsjömordet. \"Det är jag som har skrivit pjäsen\", svarade han. Han ordnade så att vi kunde se den och den kvällen bestämde jag mig för att skriva en pjäs om Sydowmorden.
- Men du skrev en bok först?
- Ja, när jag gjorde efterforskningar till pjäsen upptäckte jag att Fredrik och Ingun hade en dotter som var tre år vid mordet. Jag sökte upp henne och fick väldigt bra kontakt. Hon blev mycket lycklig när jag kunde berätta att hennes far var oskyldig till de så kallade Mörtnäsmorden som han i efterhand misstänktes för. Till slut hade jag så mycket material att jag tyckte att det borde bli en bok av det.
Det kan här vara på sin plats att ge en kortfattad skildring av mordet. Hjalmar von Sydow, tidigare Arbetsgivareföreningens ordförande, ledamot av riksdagens första kammare, mördades den 7 mars 1932 av sin son Fredrik i sitt hem på Norr Mälarstrand i Stockholm. Efter mordet på sin far och på familjens två husor som upptäckt mordet åker Fredrik med sin hustru Ingun till Uppsala, efter att först ha lånat en pistol av en god vän. När polisen kommer till Restaurant Gillet där de båda makarna sitter med några vänner tar Fredrik först sin hustrus liv och därefter sitt eget. Morden i Stockholm upptäcktes av Fredriks lillasyster Marianne, mor till Helena Henschen som 2004 skrev en uppmärksammad roman om mordet.
- Helena Henschen och jag har ju väldigt skilda bilder av Fredrik. Men hon har ju koncentrerat sig på sin mamma och hur hon upplevde det. Hennes bok är ju också en psykologisk roman och inte ett försök att objektivt skildra vad som hände, som ju var syftet med min bok, von Sydowmordens gåta, som kom 2002.
- Men pjäsen har inte samma objektiva anspråk?
Jo, den utgår från fakta och därur har jag fått det sannolika skeendet och kunnat bilda mig en uppfattning om rollkaraktärerna. I pjäsen har jag möjlighet att försöka förklara lite av gåtan. Mordet på Hjalmar von Sydow är ju inte ett planerat brott, med all säkerhet alkoholrelaterat och utlöst av en konflikt med fadern om pengar och Fredriks relation till Ingun. Det är ju en Romeo och Julia-historia. Två unga människor, som trots att de var gifta med varandra och hade ett barn tillsammans, hindrades av sina fäder från att leva tillsammans. Fäderna gjorde det ju av kärlek, och samhället var ett annat då. Det var mycket patriarkaliskt, åtminstone i de samhällsklasser det här är frågan om, och kvinnornas situation var en helt annan.
- Och båda papporna tyckte att det var ett olämpligt äktenskap. Inguns pappa, Alrik Sundén-Cullberg, chef för försäkringsföretaget Hansa, tyckte att Fredrik var en begåvad slarver och Fredriks pappa ville nog inte att hans son skulle gifta sig under sitt stånd och tyckte väl att Ingun var en vacker men bortskämd rikemansdotter.
Det verkar finnas tillräckligt med konflikter och dramatik i själva handlingen?
- Ja visst, det räcker och blir över. Första versionen tog väl en fem sex timmar bara att läsa igenom, så det måste jag ju skära ner. Så det var det ju det första jag gjorde. Men det var nog ett av mina lyckligaste ögonblick när teaterchefen Stefan Böhm sade att Upsala stadsteater var intresserad av att ta pjäsen. Han sa också att han ville att en dramaturg skulle titta på manus. Samarbetet med honom, Johan Huldt, har gått väldigt bra - ett mycket väl fungerande teamwork. Nu är han ju också pjäsens regissör, och det har varit så roligt att få vara med hela tiden, även under instuderingen.
- Du har varit intresserad av de här händelserna sedan vi båda bodde i Sundsvall. Finns det några fler kopplingar till staden?
- Ja, en gång skulle min pappa, min gamle latinlärare Johan Svensson och vår rektor Erik Boman gå på kalas i Uppsala på kvällen. Pappa bjöd då dem och mig på lunch på Gillet. Vid ett tillfälle satt jag ensam vid bordet med Erik Boman och tyckte att jag borde berätta något för honom. Så jag berättade om upplösningen av Sydowmordet och hade just kommit till stället då kyparen kommer fram och säger till Fredrik att två herrar sökte honom utanför restaurangen. Det var polisen som kom för att gripa honom och just när jag skulle till att berätta om hur han tog med sig Ingun ut i foajén, alldeles innan han förstod hur det stod till och det bara var ögonblick kvar innan han skulle skjuta Ingun och sig själv, så avbröt Erik Boman mig och sa: \"Fredrik var en av mina bästa vänner. Jag var själv med vid bordet den kvällen.\"
Men sedan kom jag fram till att han nog inte satt med vid just Fredriks och Inguns bord, för det är mycket noga dokumenterat. Så han är inte med i pjäsen. Men min latinlärare Johan Svensson är det! Han var en mycket omtyckt lärare, så jag har plockat in en lärare med samma namn som försöker tala Fredrik till rätta, på samma sätt som Johan flera gånger försökte få mig att skärpa mig när ordningsbetyget var i fara.
- Så det finns en hel del av dig själv med i pjäsen?
- Ja, jag har lagt in mycket av mig och min pappa i förhållandet mellan Fredrik och Hjalmar. De hade ett mycket gott förhållande, egentligen, och Fredrik skötte sina studier hyfsat, men Hjalmar var orolig över att Fredrik levde ett så slarvigt liv. Som min pappa oroade sig över mig, med viss rätt.
- Du nöjer dig inte med att ha skrivit pjäsen, du skall vara med också?
- Ja, det är ju så att Stadsteaterns skådespelare tar hand om alla \"riktiga\" roller medan Juvenalorden, studentnationernas teatergrupper och andra tar hand om statistrollerna. Så jag spelar hovmästaren på Gillet. Är det något jag studerat här i Uppsala, så är det hovmästare!
Daniel von Sydow