Får bara kvinnor tala om klass nuförtiden? Man kan undra, efter
exempelvis Anneli Jordahls Klass - är du fin nog?, Susanna Alakoskis
Augustvinnande Svinalängorna och den sistnämndas antologi Tala om klass.
Kanske har Elsie Johanssons enorma framgångar med Nancy-trilogin
bidragit till att proletärlitteraturen har övergått från att vara en
mycket maskulin företeelse till att bli ett projekt där den dubbla
underordningen, kön och klass, bildar utgångspunkt.
Som vanligt finns
det naturligtvis en lång och förträngd förhistoria, men faktum är att
det senaste decenniets mest uppmärksammade författare med annan bakgrund
än akademisk medelklass har varit kvinnor. Man kan nog tala om ett
genombrott. Kanske rentav om ett strategiskt övertagande av en
tradition. Skildringar av ekonomisk och kulturell fattigdom i folkhemmet
och klassresor med underifrånperspektiv kombineras med erfarenheter av
sexuellt och genusstrukturellt förtryck och våld. Starkast uttryckt i
Sofia Rapp Johanssons uppmärksammade debutdiktsamling Silverfisken.
Någonstans mittemellan Elsie Johanssons starka Nancy och det fasansfullt
utsatta offret Fialiten i Rapp Johanssons dikter befinner sig
berättarjaget i Doris Dahlins debutroman Skammens boning.
Hon är nog
närmast släkt med Leena i Svinalängorna: Doris Dahlin har också tidigare
medverkat i Alakoskis Tala om klass-antologi. Skammens boning är en
större upplagd familjekrönika än Svinalängorna. Den går längre tillbaka
i släkthistorien, i ett försök att spåra ursprunget till den sociala och
psykiska arvssynd som plågar familjen. Mest av allt påminner den nog om
Aino Trossells En gränslös kärlekshistoria från 2005.
Platsen är
Mellannorrland, närmare bestämt Härnösand, och miljöerna följer resterna
av Lort-Sverige som alltmera städas undan i tilltagande
välfärdshygienisk nit. Just det sistnämnda är kanske det mest originella
med Doris Dahlins bok. Att hon visar hur fattigdomsskammen också yttrar
sig som ett slags motstånd, att misären i utkylda hus utan varmvatten,
utan tvättstuga, kan internaliseras. Den må vara misär, men den är våran
misär; som ett slags skydd mot skötsamhetssamhällets paternalistiska
välvilja och förakt.
Doris Dahlins familjehistoria handlar om en supande
men på något sätt ändå godhjärtad pappa, om en hårt slitande
alkoholisthustru, och om en flicka som får bära hela bördan av skamarvet
och de vuxnas tillkortakommanden. Hur skamkulturen egentligen uppstår
förblir oklart, men ur Dahlins synvinkel bär själva staden Härnösand,
invånarnas mentalitet, en klar skuldbörda. Barndomen beskrivs
detaljerat, och i inflikade kommentarer från vuxen horisont antyder
författaren dess konsekvenser: hur skammens alla känslor och
erfarenheter leder till psykosomatiska symtom, till växlande
upprättelsestrategier och en livslång kamp för överlevnad.
En kamp som
Dahlin ändå till synes har utkämpat väl. Den som skriver överlever,
därför är proletärlitteraturen oftast formulerad ur överlevarens
perspektiv. De som verkligen går under lämnar sällan vittnesbörd efter
sig. Därför blir arbetarlitteraturen, särskilt den kvinnliga, också de
ohördas röst.
Björn Gunnarsson