I Biot kände alla honom, gentlemannen med de buskiga ögonbrynen, konstnären som gjorde större keramikfrukter än någon annan. Själv sade han att det gick bra att skriva till honom med adressen Monsieur Hans, Biot, Frankrike; breven kom fram.
Han och hustrun Charlotte bodde i Haut de Cagnes, den gamla staden på en av de andra kullarna, någon kilometer från Medelhavets strand. I Biot hade Hans Hedberg sin ateljé. Man kom dit längs slingriga, smala gränder. Ett äldre hus och en keramikverkstad. Ute i trädgården, bland citrusträden, stod många av hans skulpturer.
Nu är det historia; för några dagar sedan avled Hans Hedberg. Han blev 89 år men behöll det mesta av ungdomens spänst till slutet.
En av de sista gångerna vi träffades var på Skulebergets topp; det är ett par år sedan. Hedberg hade fått uppdraget att pryda bergets topp med en av sina skulpturer.
Det var en disig sommardag, regnet hängde i luften, dimman hindrade sikten innan den stilla försvann fram på eftermiddagen. Hedberg var uppenbart stolt.
Landshövdingen, Gerhard Larsson, nästan granne med Hedbergs i Frankrike, kom och invigde. Skulpturen, Skrubban, är en symbol för Höga kusten som en del av världsarvet. Det var självklart att uppdraget skulle gå till den franske hemmasonen.
Hans Hedberg kom från industrimiljö i Köpmanholmen. Att fortsätta släktens industritradition hade varit naturligt. Men Hans avvek; han drogs till konsten, utbildade sig till målare. Ofta framkallar sådant familjekonflikter men inte hos Hedbergs: genom åren fick han stöd och uppmuntran av den övriga familjen.
Av en händelse bytte han pensel, färg och duk mot lera och fann därmed sin specialitet. Då bodde han redan i Frankrike. Han lärde sig den keramiska tekniken av skickliga hantverkare och blev själv en mästare, både i formerna och vid ugnen.
Den speciella glasyren i hans stora fruktskulpturer gjorde honom unik och världsberömd.
Han umgicks i konstnärskretsar vid Cote d\'Azur, var god vän med Picasso och försökte lära Marc Chagall att arbeta i keramik.
\"Han åkte hem för att prova den nya tekniken\", berättade Hedberg. \"Sedan kom han tillbaka med en liten skulptur. Gjord i gips. Och bad att jag skulle bränna den. När jag sade att det skulle förstöra allting, att det inte gick att sätta in en gipsfigur i ugnen blev Chagall rasande.\"
Hans log:
\"Jag trodde han förstått vad jag försökt lära honom. Men Chagall hade inte begripit någonting. Han var nog egentligen väldigt opraktisk.\"
Hedberg själv kunde, och det var frukterna som fascinerade honom. De vanligaste frukterna, sedan också annat.
\"Just nu är det tryffel, nästan bara tryffel\", berättade han när vi kom till ateljén i Biot.
Jag minns att när vi skulle fotografera bar Hans stora skulpturer för att arrangera en bra bild. Han var redan en bit över 80 och borde kanske tagit det lugnt. Men leran var hans liv och passion, han kunde inte sluta skapa med sina händer, odla sitt mästerskap vid brännugnen.
En världskänd konstnär och en gentleman. Det fanns hos honom en närmast gammaldags väluppfostran; han gjorde aldrig bort sig i de finaste salonger. Och en naturlig vänlighet.
Jag minns en gång när vi råkade träffas. Det var på en av serveringarna på NK. Hans och Charlotte satt vid ett bord, vi hälsade, pratade en stund. Gentlemannen Hans reste sig och stod under hela samtalet; sådant gör bara äldre gentlemän.
En sådan var Hans Hedberg. Och en stor konstnär.
Inte bara frukterna saknar honom.