Mstislav Rostropovitj föddes 1927 i Azerbajdzjans huvudstad Baku, då en del av Sovjetunionen. Redan som 13-åring gav han sin första konsert och vid 23 års ålder hade han vunnit de flesta priser man kunde vinna i Sovjetunionen, inklusive det oerhört prestigefyllda Stalinpriset.
Därefter följde en sagolik karriär i Sovjet. Han var vän med kompositörer som Prokofjev och Sjostakovitj och fick en rad verk specialkomponerade för sig.
– Han har gjort mer för cellokonsten än någon enskild människa i världshistorien. Inte bara för att han var en sådan sanslös spelare. Han såg till att uruppföra verk från 1900-talskompositörer, och på det sättet har repertoaren för cellister utvecklats, säger Johannes Nebel.
Men den sovjetiska karriären fick ett abrupt slut 1970, då han skrev ett öppet brev till tidningen Pravda. I brevet uttryckte han sitt fulla stöd för den regimkritiske författaren Aleksandr Solzjenitsyn. Med ens drogs hans turnéer och konserter in. Karriären gick i stå.
Fyra år senare tilläts han åka till USA. Där fick karriären ny fart: han blev firad, hyllad och en mycket respekterad solist och dirigent. När han återvände till Ryssland efter murens fall, engagerade han sig genast i landets politik. Senare sa han: "Det bästa jag någonsin producerat var inte musik, utan det där brevet till Pravda. Sedan dess har jag ett rent samvete".
– Cellisters spel kan man alltid orda om och tycka olika om. Men det man inte kan argumentera mot är hans oerhört stora patos, säger Johannes Nebel.