Sverige spelar endast en ringa roll i den judiska förskingringens, diasporans, tvåtusenåriga historia. De första till namnet kända judarna på svensk botten var läkaren B. de Castro och målaren Alexander Cooper, bägge inkallade av drottning Kristina. Bland Karl XII:s orientaliska kreditorer fanns flera judar, som i väntan på betalning uppehöll sig i Karlshamn. Annars utfärdades redan tidigt förbud mot judars vistande i riket. Först under Gustav III:s tid fick de genom ett särskilt reglemente 1782 rätt att slå sig ner i Stockholm, Göteborg och Norrköping och där bedriva handel samt utöva vissa skråfria yrken.
Blandäktenskap mellan judar och icke-judar var dock fortfarande förbjudna.
Judereglementet avskaffades 1838 och i samband härmed fick \"mosaiska trosbekännare\", den officiella beteckningen på judar, utsträckta rättigheter. Det dröjde emellertid ända till 1860 innan judar fritt fick bosätta sig i städerna och på landsbygden. 1870 vann de tillträde till statliga tjänster med undantag av präst- och folkskolläraryrkena, som förutsatte kristen tro. Men det skulle dröja ända till 1950-talet innan svensk medborgare av judisk börd fick bli statsråd.
När de svenska judarnas rättigheter utsträcktes under 1800-talet invandrade ett betydande antal judar från norra Tyskland till Sverige. De assimilerades snabbt och kom att spela framträdande roller inom svensk affärsverksamhet, kultur och vetenskap redan vid förra sekelskiftet. Här kan nämnas förläggarfamiljen Bonnier, NK:s ägare Josef Sachs, konstnärerna Ernst Josephson och Hanna Pauli, författaren och kritikern Oscar Levertin, Henrik Schück, giganten inom svensk litteraturforskning, rektor för Uppsala universitet och ledamot av Svenska Akademien, samt pionjären inom svensk ekonomisk historia Eli F. Heckscher, far till statskunskapsprofessorn och högerledaren Gunnar Heckscher.
Känslan för judiska seder och traditioner mattades snart bland de språkligt och kulturellt välassimilerade tysk-judiska familjerna i Sverige. Sådan var situationen när en ny judisk invandrargrupp dök upp under 1800-talets andra hälft, de mestadels mycket fattiga östjudiska immigranterna från Polen, Baltikum och Vitryssland. Den tilltagande antisemitismen i Ryssland med regelrätta pogromer och andra blodiga förföljelser i kombination med svåra ekonomiska förhållanden ledde till att miljoner östjudar mellan 1880-talet och första världskriget sökte sig västerut, främst till USA. Göteborg blev porten mot väster för många. Av olika skäl stannade en del kvar i Sverige, kanske hade man redan släktingar här. Den östjudiska immigrationen fick till följd att antalet judar i Sverige steg från drygt 3 000 1880 till 6 500 1930.
Östjudarna kom från en jiddisch-miljö som var olik det judiska liv, som de mötte i Sverige. Många slog sig också ner utanför de judiska koncentrationerna i Stockholm och Göteborg. I Västernorrlands län fanns det nära 200 mosaiska trosbekännare år 1900, flertalet bosatta i Sundsvall. Om judarna i norrlandsstäderna och då främst i Sundsvall har uppsalahistorikern Per Hammarström, i vardagslag lärare vid Nordviks Naturbruksgymnasium i Ångermanland, skrivit en avhandling. Det är en både välskriven och metodiskt säkert genomförd kollektivbiografi. Tidigare framställningar av judarna i Sverige, till exempel Hugo Valentins grundläggande Judarna i Sverige (1924), har haft ett Stockholms- och riksperspektiv. Vad vi saknat är en djupundersökning av judiskt liv utanför huvudstaden. Hammarströms ämnesval är därför både intressant och angeläget. Om man skall anmärka på något är det att författaren inte beaktat den omfattande forskning, som bedrivits om de amerikanska judarna under de senaste decennierna alltsedan Moses Rischin 1962 publicerade sitt pionjärarbete The Promised City: New York´s Jews, 1870-1914. Den livliga diskussionen om dikotymin mellan etnicitet och assimilering i världens största multietniska samhälle skulle ha kunnat befrukta Hammarströms resonemang.
En mindre del av Sundsvalls judar kom från Danmark och Tyskland. Merparten hade utvandrat från Suwalkiguvernementet i nuvarande nordöstra Polen och södra Litauen. Efter Förintelsen saknar området idag varje spår av judisk befolkning. Kyrkobokföringen visar att de allra första judarna kom till Sundsvall 1869. Den judiska kolonin omfattade som mest (1895) 258 individer och var då den fjärde största i Sverige. 1900 bildade man en egen mosaisk församling med särskild gravplats på kyrkogården vid västra infarten. En synagoga inrättades i ett hus på Nybrogatan alldeles söder om järnvägen.
De ledande judiska familjernas sociala och ekonomiska avancemang och samhällsintegration gick utomordentligt snabbt. Tidigt blev man starkt överrepresenterad bland de allra högsta inkomsttagarna. Inom bankväsende, handel och även offentliga tjänster nådde man tätpositioner. Man invaldes också i exklusiva sällskap som Odd Fellow och W-sex. Sundsvalls mest bemärkte jude i slutet av 1800-talet var den köpenhamnsfödde bankdirektören Isaac Dehn, ledamot av både stadsfullmäktige och drätselkammaren. När han dog 1899 och begravdes i synagogan i Stockholm var flaggorna hissade på halv stång i hela Sundsvall. Andra framstående judar under 1900-talets första årtionden var Salomon Rosenbaum och bröderna Elias och Moses Nasielsky. Äldre sundsvallsbor kommer väl ihåg Rosenbaums och Nasielskys herrekiperingar på Sjögatan, den förra enligt den egna reklamen Norrlands största. Sundsvalls första bil, en Oldsmobile, ägdes av fabrikören Zadig Hirschfeldt. Bland judar i offentlig tjänst kan nämnas stadsingenjören Karl Aberstén, Sundsvalls högst avlönade kommunale tjänsteman och tillika föreståndare för den mosaiska församlingen fram till sin avflyttning till Göteborg.
Som Hammarström visar så skedde en tydlig inomjudisk segregering i Sundsvall. De ledande familjerna kom efter stadsbranden att bo i den nya stenstaden. Man tonade medvetet ned det judiska. Salomon Rosenbaum uppgavs ej umgås med andra judar. Isaac Dehn kallade sig omväxlande för Isidor i förnamn, sonen Elias, som dog tidigt, varvade Elias med Elis. Som kontrast till stenstadens judiska etablissemang framträder Södermalms fattigare judar, som ej sällan livnärde sig på småhantverk och gårdfarihandel. Denna grupps fattiga omständigheter framträder väl i nödhjälpskommitténs handlingar efter stadsbranden i juni 1888. När Södermalms judar på 30-talet i stor uträckning flyttade till Stockholm, bara ett par hushåll stannade kvar, försvann också mycket av den judiska identiteten i Sundsvall. Synagogan stängdes.
Till det mest innovativa i Hammarströms bok hör den mikrostudie han gör på den judiska kolonins flyttningsfält och demografi. Bland annat kan han visa att judarna tidigt övergick till små familjer med få barn. Resultaten korresponderar väl med vad umeåhistorikern Sören Edvinsson funnit, nämligen att spädbarnsdödligheten var ovanligt låg bland Sundsvalls judar. Av de 71 judiska barn som föddes 1870-92 överlevde alla utom ett första levnadsåret. I stadens befolkning som helhet dog vart sjätte spädbarn. Sundsvalls judar var alltså en pionjärgrupp under vad som kallas den demografiska transitionen.
Det fanns tydliga stråk av antisemitism i det svenska samhället under 1900-talets första årtionden. Ingenting tyder på att judarna i Sundsvall överlag kände sig fysiskt hotade, däremot kunde det, enligt uppgifter i intervjuer, hända att de utsattes för angrepp och glåpord på öppen gata. Det förekom också en klart uttalad antisemitism i staden. Författaren Olof Högberg, född i Högsjö socken i Ångermanland och inte som författaren felaktigt anger i byn med samma namn i Medelpad, ställs vid skampålen i Hammarströms bok, antagligen till stor förfäran för medlemmarna i Olof Högberg-sällskapet. I sin roman Baggbölingar från 1911 ger Högberg några porträtt av judiska gårdfarihandlare, som måste betecknas som bland de mest frånstötande som tecknats av judar i svensk litteratur. Även på andra ställen luftar Högberg sin aversion mot judar. Författarens antisemitism behandlas inte i den vanliga högberglitteraturen men har uppmärksammats av idéhistorikern Gunnar Broberg.
Högbergs i våra ögon obehagliga skriverier skall placeras in i det tidiga 1900-talets svenska antisemitism, som sträckte sig över hela den politiska skalan från kulturradikaler och socialister som Bengt Lidforss och Arthur Engberg, Högberg var för övrigt själv en gång radikal uppsalastudent och medgrundare av den frisinnade studentföreningen Verdandi, till Albert Engström. Ingen av de nu nämnda reste emellertid krav på att judarnas medborgerliga rättigheter skulle inskränkas. Det finns också besynnerliga inslag i förra sekelskiftets antisemitism. Albert Engström umgicks på vänskaplig fot med den judiske bankmannen och kulturmecenaten Ernest Thiel och Bonniers förlag tvekade inte att i stora upplagor trycka hans förskräckliga judehistorier och judekarikatyrer. Som intendent för Medelpads Fornminnesförenings museum på Norra Berget tog Högberg in Karl Aberstén.
Ännu mer frånstötande än Högbergs antisemitism var den som på 1930-talet uttrycktes i den lokala skämt- och jultidningen Lutfisken, vars sista nummer kom så sent som 1947. Karikatyrer av framstående sundsvallsjudar som bröderna Nasielsky återgavs varvade med uppräkningar av nästan samtliga judiska familjer i staden i dikter på bruten svenska, som av läsekretsen skulle uppfattas som roliga. Inte ens den judiska underklassen på Södermalm skonades. Lutfiskens publicistik är särskilt avskyvärd eftersom den ägde rum samtidigt med den alltmer hotfulla nazismen i Tyskland, som inte unnade de europeiska judarna någon utväg. Den konservativa Sundsvalls-Posten drog sig inte heller för att hemfalla åt antisemitisk jargong. I oktober 1935 skrev man i en artikel med rubriken Invasion av judiskt kapitel om \"utländskt, särskilt tysk-judiskt, inflytande i det svenska affärslivet, speciellt inom konfektionsbranschen\".
Per Hammarströms lärorika bok kan rekommenderas till alla som är intresserade av svensk och norrländsk samhällshistoria. För den fortsatta forskningen om etnicitet och assimilering före dagens multietniska svenska verklighet kommer den att bli en naturlig replipunkt.

Lars-Göran Tedebrand