Den hölls i den över 100 år gamla Nävsta skola i Selånger, arrangerad av Hembygdsföreningen och ABF. Femtio åhörare fanns på plats.
Det var första gången Åke Smedberg pratade om sitt författarskap i hembyn. Han flyttade tidigt hemifrån. Till Stockholm och senare Uppsala där han vid sidan av skrivandet jobbat som brevbärare och metallarbetare, men mest inom vårdsvängen, innan han definitivt blev författare. Första boken kom redan 1976. Men under hela kvällen pratades det bara om en bok; Hässja, novellsamlingen från år 2000. Den som handlar om hans uppväxt i trakten kring Hjässberget, någon kilometer från Selånger.
Han hade inte behövt vara skakis. Traktens läsare hade redan tagit såväl boken som författaren till sig. Det blev ett kärt återseende.
Hässja skulle egentligen bli en enkel berättelse om småbrukarlivet längs Selångersdalen. Men istället blev det berättelser om minnen, eller minnen av berättelser från trakten kring jordbruksfastigheten 3:11 i byn Hjässberget.
Hässja handlar om jordbruk som man inte längre kunde leva på. Ett ständigt slitgöra som aldrig leder till något. Om män och drömmar, om passioner, kärlek och smärta. Om en kvinna som återvände. Med sorg och drömmar.
– Hon var ingen vanlig bondkärring, för sådana finns inte, förklarar Smedberg. Hon är gåtfullheten, som vi hittar hos alla.
Boken ger en känsla av autenticitet, något som ger livet en dimension av äkthet. Något vi kan längta efter. Kanske inte ett lyckligare liv, men verkligare. Det handlar kanske inte om stolthet, men att folk hade ett värde.
Nostalgitripp har det sagts om boken. En längtan till det förflutna.
– Det anses inte korrekt med nostalgi, säger Smedberg. Men det bryr vi oss inte om. Det måste vara tillåtet att säga att det fanns det som var bra. Här finns pusselbitar av både ljus och mörker.
Andra har sagt att boken är dyster. Och visst finns det mörka stråk, erkänner författaren.
– Men det finns också humor. Bra böcker måste ha ett djup, en spännvidd mellan ljus och mörker.
En man från byn berättar att han känner igen mycket i boken.
– Jag hade inte tid att äta, fortsatte han, för jag ville bara läsa boken. Tv:n fick vara tills jag läst ut den. Så bra var den. Du ska få en kram.
– Det där var den bästa recension jag fått, svarade Smedberg.
Efter tre kriminalromaner, varav en gav honom pris för bästa deckardebut och en översatts till engelska och tyska, lämnar Åke Smedberg nu deckargenren.
Med Jag är inte den du ser, som kommer i höst på Bonniers förlag, återvänder han till romanförfattandet. Boken är en relationsroman och handlar om en snickare i en by i nedre Ljungandalen. Inte så långt från hembygden.
– Jag kände att jag ville skriva något riktigt, berättar Smedberg i en kaffepaus. Romaner ger mig en annan frihet än deckarens fasta intrig och dess krav på upplösning.
Hur blev han då författare? frågar någon.
Han hade ingen förklaring, däremot ett minne av första gången han skrev en dikt.
– Jag låg i pappas säng. Det var bländande månsken och froststjärnor på fönstret. Jag kunde se Hjässberget genom skimret från månljuset och därute fanns en allé av björkar. Jag var kanske 4-5 år och skrev min första dikt, om hur vackra dessa björkar var i månljuset.
Om det var sant kunde han inte säga, men det var så han mindes att han började skriva. En berättelse som blivit som ett minne. Och tvärtom. Som i Åke Smedbergs böcker.