Konst och kommers samsas på konstens villkor
Konstens vecka
Utställning i butiksfönster längst Storgatan
Anita Berggren, Gunilla Englund, Eva Norberg, Herman Englund, Lena Sellstedt med flera
Relaterat
Artikelbilder
Utanför på gatan passerar Kocker Kaki och Shaho Kaki, medan Gunilla Englunds Eva käkar äpplen på målningen i fönstret.
Robert Erikssons bistra kvinnoporträtt bryter av mot vad som vanligen brukar visas i frisörers skyltfönster.
Max Magnus Normans målning Moon Patrol drar blicken till sig i lampbutikens fönster.
Liksom förra året firar några av Sundsvalls konstnärer Konstens vecka genom att visa sina alster i butiksfönster längs Storgatan. Stefan Thunström, som tagit över samordningsuppgiften efter initiativtagaren Eva Norberg, och hans medhjälpare har placerat ut konst i 19 butiker och på så vis skapat ett tillgängligt litet "samlingsgalleri" mitt i folklivet.
Om konstens villkor i ett samhälle där det offentliga rummet alltmer tas över av kommersiella krafter har mycket sagts. Nu är Storgatans småbutiker knappast några exempel på glufsande storkapitalism, men det är ändå intressant att undersöka hur konst och kommersiella budskap samspelar.
Att verken är utplacerade med tanke är givet. Eva Norbergs välgjorda bild av en rymdfarkost på en ny planet anknyter lagom mycket till resebyrån, men inte så mycket att den flyter in i skyltens bildspråk. En lagom underfundig koppling finns också mellan elbutiken och Herman Englunds fartiga, virvlande tågmotiv. Och ingen kan tro att Robert Erikssons mörka, bistra kvinna är frisörreklam.
I tygbutiken, där Karin Rolén Nordstrands små barnboksaktiga katter och flickor huserar, kan man däremot få känslan av att bilderna används för att puffa fram de mönstrade tygerna. I grannfönstret är det annat: där är det hennes katt som puffas fram av en tyginramning; samma sak med det tredje fönstrets porträtt.
Vid en snabb anblick kan man också få för sig att Anita Berggrens kvinnofigurer tillhör modebutikens skylt, i alla fall tills man tittat närmare och ser att kvinnornas ansikten talar ett annat språk. Nästa fönster bryter i stället av helt: där plockar Gunilla Englunds kunskapshungriga paradisiska Eva humorpoäng genom att käka äpplen för glatta livet.
Konsten har och ska ha en annan ton, ett annat språk än den kommersiella bilden. Även om målningsformatet i sig utgör en rågång mellan konst och kommers är också innehållet viktigt: gärna en koppling, men inte för nära.
Och för det mesta hålls den rågången smakfullt och mycket bra längs Storgatan denna vecka. Ofta får konsten dominera, som Max Magnus Normans stora Moon Patrol gör hos lampbutiken. Då kan de små lamporna omkring gärna få ta upp bildens former.
Den enda rågångsmarkör jag verkligen saknar är små skyltar eller lappar vid alla verk, som berättar att det är konstens vecka. Utan dem är det svårt för gatuflanörer att förstå varför konstverken står i skyltfönster - utan att tillhöra skylten.
Om konstens villkor i ett samhälle där det offentliga rummet alltmer tas över av kommersiella krafter har mycket sagts. Nu är Storgatans småbutiker knappast några exempel på glufsande storkapitalism, men det är ändå intressant att undersöka hur konst och kommersiella budskap samspelar.
Att verken är utplacerade med tanke är givet. Eva Norbergs välgjorda bild av en rymdfarkost på en ny planet anknyter lagom mycket till resebyrån, men inte så mycket att den flyter in i skyltens bildspråk. En lagom underfundig koppling finns också mellan elbutiken och Herman Englunds fartiga, virvlande tågmotiv. Och ingen kan tro att Robert Erikssons mörka, bistra kvinna är frisörreklam.
I tygbutiken, där Karin Rolén Nordstrands små barnboksaktiga katter och flickor huserar, kan man däremot få känslan av att bilderna används för att puffa fram de mönstrade tygerna. I grannfönstret är det annat: där är det hennes katt som puffas fram av en tyginramning; samma sak med det tredje fönstrets porträtt.
Vid en snabb anblick kan man också få för sig att Anita Berggrens kvinnofigurer tillhör modebutikens skylt, i alla fall tills man tittat närmare och ser att kvinnornas ansikten talar ett annat språk. Nästa fönster bryter i stället av helt: där plockar Gunilla Englunds kunskapshungriga paradisiska Eva humorpoäng genom att käka äpplen för glatta livet.
Konsten har och ska ha en annan ton, ett annat språk än den kommersiella bilden. Även om målningsformatet i sig utgör en rågång mellan konst och kommers är också innehållet viktigt: gärna en koppling, men inte för nära.
Och för det mesta hålls den rågången smakfullt och mycket bra längs Storgatan denna vecka. Ofta får konsten dominera, som Max Magnus Normans stora Moon Patrol gör hos lampbutiken. Då kan de små lamporna omkring gärna få ta upp bildens former.
Den enda rågångsmarkör jag verkligen saknar är små skyltar eller lappar vid alla verk, som berättar att det är konstens vecka. Utan dem är det svårt för gatuflanörer att förstå varför konstverken står i skyltfönster - utan att tillhöra skylten.
