Ord är farliga, för ord formar sinnen och själar. Om människorna tycker om orden är de särskilt farliga. Därför var skådespelaren och vispoeten Vladimir Vysotskij motarbetad av kommunistregimen men älskad av folket.
I Vysotskij fann de tröst, trots att tröst var det sista han hade att ge dem. Det han gav dem var, klädd i symbolik och bilder, sin svärta.
Här hålls inget undan av världens grymhet och orättvisor. Den mäktiges hånflin när han mördar den värnlösa. Barnet som växer upp under luftvärnseld och vid skyttegravar. Människorna som för att kunna drömma och önska måste sluta ögonen ordentligt. Bara i ingenmanslandet, mellan de två stridsberedda härarna, växer blommorna. Och trygg är bara den döde; den ende som inget har att frukta är den som redan mist allt.
Den Fägerquist har gjort sig känd för att ge järnet i dessa sånger och så gjorde han även i går kväll. Till ett tungt vaggande komp, mättat av rysk moll; torrt, dramatiskt eller ibland knappt hörbart smakar han på varje stavelse, i en tid då de flesta andra låter dem forsa. Det känns skönt, värdefullt. Ibland är sången mer recitativ än sång och det gör ju inget; orden är det viktiga och att alla inte riktigt får plats i musiken kan inte hjälpas.
Bitvis är Dan Fägerquist i sin gestaltning mer en aktör utan gester än sångare: det är röstskådespeleri, rått, naket och en smula sårbart, sugande, brusande och starkt. Och roligt. Där svärtan finns, där finns galghumorn. Hos Vysotskij är till och med kärleken en kamp på liv och död, men den är likafullt kärlek.
Och naturligtvis finns det politiska strax under ytan. Till exempel i sagan om hur Sanningen får löpa gatlopp sedan hon lurats in på bara skinnet av kärringen Lögnen, som iklätt sig Sanningens kläder. Och ingen diktator kan undgå att se sig själv i jägarnas grymma slakt på vargflocken: i hånskratten, bakhållen, blodslöseriet. Men när en varg springer mot flocken och klarar sig riktas udden också mot folket. Det onda finns inte bara hos förtryckarna, utan också hos dem som låter det ske.
Dan Fägerquist har kritiserats för att han inte berättar rysk samtidshistoria, men det är ju inte bara den han tolkar. Han berör också något ur den ryska folksjälen, något djupare än misslyckad politik: en svartare svärta, en vidare sorg, det själens ärr som människan föds med.
Ur det djupet är Vysotskijs enda väg att släppa taget, låta gå. Och så stiger om inte ett ljus så ändå en sorts evangelium ur all den ryska tragiken. Något segt och beständigt, något om att härda ut och ständigt gå vidare. Något som gör en stark. Och, hur underligt det än låter, glad.