Det är en apokalyptisk slutscen, ett passande klimax på ett 170 minuter långt frossande i död och droger.

Knarkkungen Tony Montana står i sin överdådiga lyxvilla med en M16 och skjuter vilt omkring sig mot anfallande medlemmar ur en rivaliserande liga. Hans ansikte är kletigt av svettblandad kokain, hans kritstrecksrandiga kostym trasig och nedsmetad med blod.

En gömd mördare smyger upp bakom honom och skjuter honom i ryggen. Han kastas framstupa en våning ner i en fontän och medan hans blod blandas med vattnet panorerar kameran över en staty med inskriptionen ”The world is yours” innan den fortsätter ut över slagfältet. Den ambitiöse flyktingen från Kuba, som på sin väg upp genom droghierarkin i Miami lyckats alienera eller döda alla han någonsin känt genom sin våldsamhet och drogrelaterade paranoia, dör ensam och hatad. En av det sena 1900-talets största antihjältar är född.

Producenten Marty Bregman tar gärna åt sig äran för idén till Scarface, en remake av Howard Hawks gangsterklassiker från 1932 med samma namn. Det kanske är sant, men det var regissören Sidney Lumet som kom på att transformera historien från förbudstidens 1920-tal till Miamis kokainförgiftade 1980-tal.

Och det var Oliver Stone som med avstamp i sitt eget förhållande till drogen skrev ett enkelt, melodramatiskt och opolitiskt rags-to-riches-manus som luktar asfalt, krut och bensenen i kokainet. Den intellektuellt och konspiratoriskt lagde Lumet hatade det. Det blev i stället Brian De Palma som tillsammans med Al Pacino och en ung Michelle Pfeiffer förverkligade Stones vision.

Scarface var ingen omedelbar succé. Det våldsamma överspelet, det vedervärdigt grafiska våldet och de 182 gånger som ordet ”fuck” yttras i varierande tonfall stötte bort många kritiker och en hel del av publiken. Stone och De Palma såg filmen som avskräckande, vilket inte många förstod.

I stället var det en generation i de amerikanska ghettona - en generation för långt ner på den ekonomiska skalan för att få del av de pengar som enligt ”Reaganomics” skulle sippra ned till dem när de rika fick lägre skatt - som tog den till sig av hela sitt hjärta.

Scarface blev de unga knarklangarnas skola i företagsekonomi. (”Don't get high on you're own supply”, ”In this country, you gotta make the money first. Then when you get the money, you get the power. Then when you get the power, you get the women.”). Den fick också en djupgående inverkan på hip hop-kulturen.

Det går förmodligen att diskutera, men Scholly D:s ”P.S.K What does it mean” från 1985 anses allmänt vara den första gangsta rap-låten. Innan dess hade hip hop till stora delar haft ett positivt budskap, anti-rasistiskt och partytillvänt. Kanske var det crack-epidemin, men från och med mitten på 80-talet börjar gangsta rap växa fram som den dominerande stilen.

I och med Scholly D och senare Ice T och N.W.A blev hip hop mörkare, apolitisk och självförhärligande. Och här är Tony Montana hjälte. Det har på allvar hävdats att genrens endemiska kvinnoförakt kommer från De Palmas porträtt av kvinnorna kring drogbaronerna i Scarface.

Det är meningslöst att försöka räkna upp exempel på filmens inflytande på populärkulturen, det är helt enkel för omfattande. Det räcker kanske med att citera några av centralgestalterna. Sean ”Puffy” Combs hävdar sig ha sett den 63 gånger. Snoop Dogg påstår att filmen ”laid out everything a gangsta needed to know" och rapparen Scarface (ja, han tog namnet från filmen) säger om Montana att ”This cat is just like me”.

Även i Sverige är hip hop-stjärnornas texter mättade med Scarface-rerferenser. Latin Kings sjunger om den berömda motorsågsscenen i ”Cashen dom tas” och Infinite Mass gör en kärleksfull satir på den i videon till ”Caught up in the game”, för att bara nämna några.

Det är 25 år sedan Scarface hade svensk premiär. Den svartvita affischen på Tony Montana i vit kostym har tapetserat väggarna hos unga kriminella medelklassungar och medelålders kulturskribenter nästan lika länge. Men är den nu på väg att förpassas till kulturhistoriens skräphög?

Det finns tecken som tyder på det. Hip hop som genre har tagit stryk på senare år och gangsta rap börjar ersättas av klassisk soul. Att komma ut med vapnen i hand och dö ung på gatan för polisens kulor ses numera som en förlorarstrategi av ambitiösa knarklangare, som hellre läser Chris Andersons ”The long tail”och hippa böcker om gatuekonomi och lever ett långt och produktivt liv.

Dödsstöten skulle förstås vara om Universal-chefen Craig Kornblau fick som han ville. Han har offentliggjort planer på att ersätta Giorgio Moroders synthbaserade och tidstypiska musik med ett hip hop-soundtrack med hjälp av Kevin Liles på hip hop-bolaget Def Jam. Se det som att låta Sam spela den senaste Idol-vinnarlåten istället för ”As time goes by” i ”Casablanca”.

Scarface´ är ingen fantastiskt bra film. Den är överspelad, påfrestande moralisk, förutsägbar, väldigt lång och absolut inget för de äckelmagade. Men man hittar en kulturellt betydelsefull och rätt spännande rulle i varuhusens reabackar för en 50-lapp. Det är ingen dålig deal.

Happy birthday, Tony!

Litteratur: Grobel, Lawrence: ”Al Pacino”

Nochimson, Martha P: "Dying to belong"

Tucker, Ken: ”Scarface nation”