Stjärnan Schymberg och segväxta norrlänningar
Relaterat
Fotomuseet
Hjördis Schymberg - från Alnö till Metropolitan
1959. Aderton vintagefotografier från boken Byn med det blå huset av Sune Jonsson
Nordkorea - Åke Ericson
4 juni - 5 september
Här har man, med bistånd av bland andra Schymbergsstiftelsen och Schymbergkännaren Björn Östlund, sorterat fram, skannat och förstorat bilder från hennes liv, och här visas också kostymer, skivor, program och affischer.
Det är, förstås, mest bilder av stjärnan Schymberg: som Mimi i Bohéme, Gilda i Rigoletto, Susanne i Figaros bröllop. Hon är tillsammans med kända dirigenter och sångare och hon avbildas av berömda fotografer, som Arthur Sasse (mannen bakom bilden av Einstein som räcker ut tungan) och Beatlesfotografen Angus McBean, vars bilder är de enda som visar henne i aktion på scenen, i paradrollen Violetta i La Traviata på Covent Garden.
På en bild öppnar hon precis en dörr, och det är en av få bilder då hon verkligen ser ut som en vanlig, glad och lite yrsig flicka. Här blir det plötsligt lätt att börja fundera över hur hon hade det: hur var det att komma från Alnö och möta allt detta?
Men för det allra mesta, även när hon räfsar hö och plockar svamp hemma på Alnö, är hon den Hjördis Schymberg som hon visste att världen ville ha: medveten, glittrande, primadonnan i sin sagovärld.
Sådant var tidens ideal, och att det var en världsstjärna som fostrats i Alnös sågverksmylla lämnar utställningen inget tvivel om. Det är en välgärning att denna historik nu tas tillvara och visas offentligt.
En total kontrast är Norrlandsfotografen Sune Jonsson och hans bilder ur boken Byn med det blå huset. Här är ingen glamour och ståt: det är bilder ur den västerbottniska vardagen för femtio år sedan.
Vare sig det är likskjutsar, bröllop eller vardagen i torpet med kommoden vid sängen och bössan på väggen som visas, så pyr det norrländska kynnet ur varje bild. Det är det truliga, sävliga, sega och knotväxta, svårmodet som inte är något svårmod utan mest ovanan vid att leva ut. Här vet man sin plats och gör vad man alltid har gjort; visst bekräftas en och annan fördom, men än mer fångas en själ som faktiskt fanns.
Den tredje samlingen är Åke Ericsons bilder från Nordkorea. De ger snarare ibland intryck av att vara smygfoton; snabba bilder medan Storebror inte ser och så snabbt undan med kameran. Och Storebrors eviga öga finns överallt; i form av stoder, foton och pins, i de pråliga paraderna och i hos barnen i skolsalen, i tågkupén och på ett nästan övergivet torg.
En diktatur, en by med stark jantelag, en firad stjärna. Kanske är alla samlingarna en kommentar till skillnaden mellan att vara påpassad och vara sedd. Om det nu inte bara är olika sidor av samma mynt.

























